Farosignaler del 2.

Matten till den lilla dvärgschnauzertiken som förekom i mitt förra inlägg fick på en måndag rådet att inte göra någonting när hunden skäller, belöna när hon är tyst och lugn och ha tålamod med att det tar tid innan hon fattar galoppen, typ flera månader. På torsdagen får jag dessa två mail med några timmars mellanrum (mina styckeindelningar, några insatta mellanslag samt ett dubbelt ord borttaget, annars helt oredigerat):

*******************

Hej Ingela!

Vill bara berätta att nu går promenaderna i nonchalansens och ignoransens tecken!

Roxi skäller mer än förut (människor var nästan borta i och med att jag sa ett lugnt nej till henne precis när hon var på väg till skall tidigare) men antar att det är en övergångsfas. Det är nog lite konstigt för henne att jag inte bryr mig och då passar hon på att vädra lungorna och obehaget (osäkerheten) lite mer än tidigare. Jag berömmer när hon tystnar. Promenaderna känns lugnare för mig eftersom jag tidigare var som en ”hunddressör i stridsmundering”, vad ska jag ha för taktik idag, skvaller, ryggsäck, avledning, bryta genom att backa! Ha, ha! Nu struntar jag i skällandet och när jag skäms allt för mycket så ler jag till folk och säger att vi tränar! Ja, ja tänker dom säkert, går inte så bra va?!

En effekt av träningen sen i måndags är att jag får bättre kontakt (tigger korv!) med Roxi! Jag har varit på promenad med den äldre tiken och grannens GD igårkväll och ikväll ska vi ut med ”sirenen” (Roxi förstås)! Hörselproppar på! Nä skämt åtsido, jag ville dela upp dem så att varje hund fick ett eget möte med GD innan jag promenerar med båda och GD-tiken. Min äldre tik försvarar nämligen unghunden fortfarande.Det gick bra med den äldre tiken, lite rädd i början men på slutet var svansen upp och hon glömde nästan bort att GD var med och ville fram och snusa på samma smaskiga kissfläckar. Många snygga hanhundar finns det i Norrtälje!!

Hälsningar från Christina, Flisa och Roxi i Norrtälje! Voff!

Hej Ingela! Tack själv för responsen.

Har precis kommit in efter en 1,5 timmes lugn promenad i solskenet. 10-15 min nere på stan, lite skäll men mest bra uppförande från damen. 30 min genom stans park där vi mötte en hund, lite skäll men sen lugnt. 30 min efter strandpromenaden med några hundmöten, på avstånd bra, närmare möten- lite sämre men killen vi träffade är en doggy-walker och han går med 2-3 dvschnauzrar, 1 schäfer, 1 BC, 1 Amstaff, 1 boxer och en bedlingtonterrier. Alla går lugnt och fint i en fantastisk formation med den lilla bedlingtonterriern lös längst bak! Han är jättegullig (killen) och social och jag kunde bara inte låta bli att prata och berömma honom. Roxi skällde en hel del till att börja med men det slutade efter ett tag och 10 min senare så satt hon lugnt och förnöjt (fick mycket godis och beröm, båda hundarna) och tittade sig omkring!

Visst får du lägga in mailet på din hemsida, spelar ingen roll om mitt och hundarnas namn finns med. Inga hemligheter att jag jobbar med Roxis skällande. Ska tänka på att lägga in ett avbrytande kommando när hon är mogen och verkar förstå vad jag vill. Lite fundersam om hon tror att hon måste skälla först för att sen tystna för att få belöning. Lite såna tendenser idag. Som jag gör nu så berömmer jag henne ofta när hon är lugn och fin trots att det inte är några svåra möten eller situationer för henne, bara för beteendet jag vill ha.

Kan man lägga in ett kommando på det ex ”lugn och fin”? Inte meningen att jag ska utnyttja dina råd gratis men det är ju så himla intressant och jobba med hundar så frågorna poppar upp! Jag kommer att boka tid med dig längre fram för att få vidare coaching med Roxi och som sagt var jag är intresserad av Eskilstuna och jag ska se om jag hittar fem personer som är intresserad här i Norrtälje. Hälsningar Christina

 *********************

Då jag vet att det brukar ta TID att få hunden att förstå vad man är ute efter med mina metoder, är jag själv förvånad att det gått så pass fort att få dvärgschnauzern mycket lugnare. Till på köpet har också matte blivit den förebild hon bör vara, en lugn, trygg, sansad, självsäker och naturlig hundägare. Om vi alla skulle sluta åtgärda våra hundars ”felbeteenden” och istället fokuserade på att ENBART belöna ”goda” beteenden så skulle vi inte längre ge farosignaler till hundarna och därmed inte heller skapa rädslor för annalkande faror hos dem. Det är enklare än man tror att uppfostra hundar!

Fler rapporter kommer säkerligen från Christina, som nu verkar vara ännu en övertygad Naturlig Hundägare.

Om hundstrategier

Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

TRÖST

Jag anser att tröst, daltande och ömkande – att helt enkelt tycka synd om hunden oavsett situation – är en av de största taskigheter man kan göra mot en hund. Naturligtvis finns det taskigheter som är värre, men om man tittar på vad folk i allmänhet gör mot sina hundar, så är tröst och ömkande det som många gånger gör hunden oförmögen att klara av sin omvärld.

Eftersom jag föder upp hundar och därefter tar emot dem för trimning på ett trimbord tillsammans med deras ägare, har jag sett en hel del av tröst i olika former. Jag ser också många exempel på tröst i vardagssituationer där det inte bara är taskigt mot hunden, utan också skapar en hund man egentligen inte vill ha. Tyvärr förstår många människor inte vad de håller på med, men när man påpekar belönings- och responstanken för dem så inser alla hur uppenbart och logiskt det egentligen är.

Tröst kan vara mer än det ser ut att vara vid första anblicken. Du kanske tänker på när hunden har gjort sig illa och du verkligen tröstar. Du kanske tänker på hur man daltar med små hundar som om det vore ett litet barn och låter dem få ”sin vilja igenom”. Du kanske tänker på någon som lyfter upp sin hund och därmed ömkar den.

Jag tänker också på den typen av dalt. Men jag tänker framförallt på alla hundar som gnäller och får ett svar. Alla hundar som blir ”lugnade” av sina ägare med ett ”-Såja, såja” eller liknande och lite klappar för att ”lugna sig”. Alla hundar som skäller osäkerhetsskall vid dörren för att de ännu inte lärt sig att man inte behöver och då får en ägare som går fram till hunden och klappar om den för att förklara att det inte finns något att oroa sig för. Alla hundar som skäller vid hundmöten och ser rädda ut så att hundägaren genom klappar och rösten försöker få hunden mindre rädd. Alla hundar som fått pulpan lite klippt så att ägaren blir rädd, ömkar och slutar klippa klorna just då för att fortsätta sen. Alla små hundar som ideligen blir upplyfta så att de inte får möta världen på egen hand. Alla hundar som skäller eller ylar av separationsångest och får en öppnad dörr eller t.o.m ett muntligt svar av sin ägare. Jag tror att du har fattat galoppen.

En av de värsta saker jag hört talas om var en familj som varje ”smällarkväll” satt i tvättstugan i källaren tillsammans med den skotträdda hunden. Som om hunden blev mindre rädd av att ägarna visade sig rädda…

Allt detta är exempel på när vi tycker synd om våra hundar, men egentligen håller på med inlärning på hög nivå! I alla exemplen får hunden respons för sitt beteende, vilket gör att den lär sig att bete sig just så. Det är så enkelt, men ändå så är detta ett av de områden där människor verkar ha svårast för att låta bli att ge hunden respons. Det är så mycket lättare att trösta hunden, att försöka lugna den, att lyfta upp den. Men man måste förstå att alla såna handlingar blir belöningar och responser för det beteende som hunden just då uppvisar. Och det leder ofelbart till inlärning av just det beteendet!

Om du vill ha en hund som inte är rädd för andra hundar, gör ingenting om den blir rädd. Vill du ha en hund som kan få klorna klippta, gör ingenting när du råkar klippa i pulpan utan fortsätt precis som om ingenting har hänt. Vill du ha en hund som inte skäller i onödan vid dörren, gör ingenting – och då menar jag INGENTING – tills det har gått över. Vill du ha en hund som inte skäller/ylar av separationsångest, gör ingenting så länge skällandet/ylandet pågår. Vill du ha en hund som kan möta världen på egen hand, lyft aldrig någonsin upp den!

Visst kan det finnas skäl att lugna en hund ibland, men det bör inte användas mer än nödvändigt och bara i sådana sammanhang där hunden inte behöver lära sig att hantera situationen, t.ex hos veterinären, eller om den blir riktigt rädd. Men använd då bara händerna, aldrig rösten! Säg alltså ingenting till hunden när du klappar den lugnande, utan ge den då bara lite fysisk beröring, såsom hundar skulle gjort med varandra. Då undviker du den inlärningssituation som så lätt uppstår vid tröstande. Men den generella regeln är fortfarande att undvika att trösta, ömka och dalta hundar överhuvudtaget!