Dominans

Vid en fullständigt ovetenskaplig studie har jag kommit fram till följande betydelser av ordet ”dominans”:

Självsäkerhet och pondus

Bestämmande

Hotbeteenden

Aggression

Utmanande och provocerande beteenden

Nonchalans/ignorering

Morrningar

Anfall

Ridande och juckande (sexuella beteenden)

Oräddhet

Att breda ut sig på andras bekostnad

Framträdande, tongivande

Att skaffa sig företräde

Redan i mitten av 90-talet publicerades en artikel av etolog Per Jensen i Hundsport som hette ”Den missuppfattade dominansen”. Artikelförfattaren försökte slå hål på myten om den ”dominans”- och ”ledarskaps”-fixering som har varit rådande i hundvärlden det senaste halvseklet. Den finns att läsa i sin helhet här.

DOMINANSBEGREPPETS HISTORIA

1922 publicerades en vetenskaplig artikel av en norsk zoolog, Thorleif Schjelderup-Ebbe, som redovisade sina observationer av aggressivt beteende i en hönsflock. Han hade iakttagit att hönsen, när de hade begränsad tillgång till föda, inte hackade på varandra slumpmässigt utan efter ett slags mönster. En höna hackade på alla andra och kunde därigenom ta hur mycket mat den ville, en höna hackade alla hönor utom den första och så vidare, till ett lägsta höns som inte hackade någon och själv blev hackad av alla andra. Schjeldrup-Ebbe kallade detta nyupptäckta fenomen för en ”hackordning”.

Hackordningar – eller rangordning alternativt hierarki, som det kom att kallas – visade sig finnas hos mängder av olika arter, både fåglar och däggdjur. Nötkreatur såväl som vargar, får och grisar. T.o.m. våra närmaste släktingar, människoaporna, uppvisade en social organisation som i stort sett liknade den som hade hittats hos höns. Djur högt upp i rangordningen kallade man dominanta djur och individer därunder för subdominanta djur.

En annan känd studie gjordes 1944 i Tyskland på en flock vargar i fångenskap. Man lät dem svälta i en vecka för att sedan kasta in ett köttstycke till dem. Därefter studerade man vem som åt först, vem som kom tvåa etc. Studiens syfte var att bevisa att det även i djurvärlden fanns starka individer som ”vann” över de svagare, ett resultat som passade nazi-tidens Tyskland. Denna studie gjordes alltså inte för att bevisa något om vargar, men har trots detta legat till grund för dagens syn på vargar och hundar.

Schjelderup-Ebbes arbete blev startskottet för en väldig mängd forskning runt den sociala organisationen hos flocklevande djur. Under 30-, 40- och 50-talet publicerades enorma mängder av arbeten med studier av rangordningen hos olika djurarter, från flera framstående etologer. Man ansåg sig ha upptäckt en av de viktigaste faktorerna för reglering av flockliv bland djur och kanske även bland människor.

Synen på hackordning/rangordning hos djur skulle komma att ifrågasättas kraftigt i början av sextiotalet. Man hade förbisett ett viktigt faktum i sammanhanget – alla hittillsvarande studier hade genomförts på djur i fångenskap eller djur med begränsad tillgång på olika resurser!

1963 skrev den amerikanska etologen Thelma Rowell i en vetenskaplig artikel att hon hade hittat mycket få tecken på att viltlevande rhesus-apor hade någon som helst rangordning. I en jämförelse hon utförde mellan frilevande apor och apor i djurpark konstaterade hon att fångenskapen ledde till en välutvecklad hierarki, medan man svårligen kunde hitta något sådant hos viltlevande apor. Rowell gick så långt, att hon i en senare artikel skrev att en strikt rangordning är ett sjukdomssymptom, ett tecken på att flocken inte lever i naturlig harmoni!

VAD BETYDER EGENTLIGEN ”DOMINANS”?

Den begränsade betydelse som etologer har försökt ge begreppet ”dominans” är ”företräde”, alltså att den mest dominanta är den som skaffar sig företräde i olika sammanhang. Observera att man i djurvärlden bara försöker skaffa sig företräde när det råder brist på något, t.ex mat, vatten, sexualpartners, utrymme. I etologisk mening är det alltså endast vid dessa begränsade tillfällen man överhuvudtaget kan prata om dominans (läs företräde). Endast vid brist fyller företrädet (dominansen) någon som helst kommunicerande funktion.

I alla de hundgrupper jag har haft – både de grupper som bestått av ”ihopflyttade” individer och de som bestått av rena familjekonstellationer – skulle jag vilja definiera ordet ”dominans” som en ren motivationsfråga! ”Den som är mest motiverad att göra en sak, gör det.” Den som t.ex. är mest motiverad att äta och dessutom är rädd för att inte få äta ifred, morrar bort andra. Den som är mest motiverad att gå först ut genom dörren, tränger sig före. Den som är mest motiverad att ligga i fåtöljen, lägger sig först och försöker kanske mota bort andra. Den som är mest motiverad att hinna först till dörren när det knackar på, springer fortast och står vid dörren först. Jag tycker inte att vi behöver göra hundar mer komplicerade än så.

Men till dig som fortfarande är rädd för att hunden ska ”ta över”, ”klättra på rangskalan” etc. för att du trots ovanstående text inte riktigt kan släppa det här med dominansfrågan, rekommenderar jag följande:
Tänk fr.o.m nu BARA på vilka beteenden du egentligen förstärker hos din hund! Då behöver du aldrig mer fundera på vem som är mest dominant, eller vem som bestämmer. Låt hunden vara hur motiverad den vill till olika slags handlingar (den motivationen är svår att ändra på), men belöna och förstärk de handlingar DU gillar, så kommer hunden så småningom att uppföra sig (nästan) som du vill. Både du och hunden får då vara de personligheter ni önskar, din roll i er relation är bara att tala om för hunden det smartaste sättet att uppföra sig på i människovärlden.

”Jag tycker nog att vi etologer får ta på oss ansvaret för en del av missförstånden rörande rangordningar. Vi har gjort mängder av försök där djur släppts in i burar, de börjar slåss och så småningom avklingar aggressionen och ett relativt lugn har utvecklats i buren. Det har utvecklats en rangordning som i stort sett baserats på att den som är störst, starkast och mest slagsmålserfaren vinner och kommer högst upp. Men – har det bildats en grupp?

Det verkar ologiskt att påstå att grupper bildas med hjälp av beteenden (aggression) som ökar avståndet mellan individer! Ska man studera gruppbildning måste man ge djuren fritt val dvs det måste finnas flyktvägar. Sådana undersökningar är det ont om. Därför händer det ibland att instruktörer som inte är biologer ger råd om att ta i hunden hårdare dvs öka aggressionen för att skapa “ledarskap”. Ibland kallar man det till och med för “den naturliga vägen” eller liknande.” – Lars Fält

Rangordning

Att djur skulle dela in varandra i ”rang” är ett helt igenom mänskligt påfund! Djur kommunicerar, de bestämmer inte över varandra! Om du inte ser det sociala spelet hos en djurgrupp såsom kommunikation utan som kamp om rangordning, beror det på att du har ”rangordningsglasögonen” på dig!

”Rangordningsglasögon” är ett inlärt sätt att se på djurs sociala system, det är alltså ett sätt att se på djur som du har lärt dig. Ett av bevisen för detta är att de flesta nyblivna hundägare måste lära sig att ”vara ledare” och att tänka ”vem bestämmer?”. Ett annat bevis är att när man väl börjar tänka mer etologiskt och kommunikativt – och framför allt hundlogiskt – vad det gäller djur, kan man faktiskt inte ta på sig ”rangordningsglasögonen” igen.

Alla studier som påvisar någon slags rangordning är gjorda i fångenskap! I vilt tillstånd finns inga som helst bevis för att rangordning existerar i djurvärlden. Tyvärr har en av människor ihopsatt grupp vargar i USA oftast fått stå modell för hur vargflockar fungerar. Det finns t.o.m etologer som hävdar att när djur upprättar en rangordning i en grupp, alltså en maktstruktur, är det ett sjukdomstillstånd!

Förutom från de missvisande studierna på djur i fångenskap, kommer också slutsatserna om en strikt hierarki i djurvärlden från den militära världen. Jämför ordvalen inom hunddressyr med ord från det militära: ”kommando”, ”avdelning, gör halt” (”avdelning,…” användes faktiskt när jag själv lydnadstävlade under 1980-talet!), ”framåt marsch” etc. Det beror på att det var först när hundar började användas inom militär och polis som någon typ av lydnad och dressyr för hundar blev nödvändig. Innan dess (i början av 1900-talet) hade man bara hund, den var liksom ett djur bland andra djur. Någon direkt dressyr – eller ens uppfostran för att fungera i människovärlden – var det aldrig tal om. Hundar bodde då ffa på landet, utomhus.

Men vi har ju våra hundar i fångenskap, kan man ju hävda, då borde det alltså vara berättigat med rangordning? Jag brukar likna vår tolkning av den rangordning vi tycker oss se hos hundar, med ordningen i ett fängelse (kontra ordningen i en vanlig människofamilj). Eftersom vargar i vilt tillstånd lever i familjer så är det en familje-ordning vi i första hand måste titta efter. Om vi nu överhuvudtaget måste leta efter en ordning! Personligen föredrar jag att titta efter kommunikationen mellan hundarna. Det förenklar hela tillvaron med hund.

Alla studier av vilt levande vargar visar att vargen är ett djur som lever i familj, inte i flock. Det som brukar kallas alfa-djur i ”flocken” (läs familjen!) är helt enkelt föräldrarna! ”Alfa-hanen” är alltså fadern, avelshanen, i familjen och ”alfa-honan” är modern. En vargflock bildas helt enkelt av att en hane och en hona träffas och resulterar i vargbarn, som sedan växer upp. En del av dem flyttar och bildar nya familjer/flockar, en del av dem stannar kvar och hjälper till i uppfostrandet av nya valpar. Reproduktion är alltid en viktig del i djursammanhang.

När man studerat vilt levande vargar är det sociala spelet mellan familjemedlemmarna väldig liten. Det händer oerhört lite i en vargfamilj, så lite att man tvingas filma under flera år för att få ihop till en dokumentärfilm! Några ”rangstrider” uppstår aldrig i dessa familjer i vilt tillstånd; ifall man vill ”bli ledare” är ju det allra lättaste att flytta och skaffa en egen flock! Mer komplicerad än så är inte den sociala uppbyggnaden i en varg”-flock”(-familj!)! Ju bättre kommunikationen fungerar, desto färre fasta roller behövs.

Rollfördelning är nämligen något som kan förekomma i djurvärlden; inom vissa arter, t.ex råttor, är det t.o.m oerhört viktigt för överlevnaden. Jag skulle vilja påstå att det är osäkert om det finns fasta roller inom en vargfamilj, men ifall det finns – vilket inte är omöjligt – så har det som regel ingen betydelse för dig som hundägare. Såvida du inte har flera hundar i en hundgrupp, då kan det vara värt att titta efter ifall dessa roller finns eller inte. Eller om du har en hund som skulle kunna må bättre; då kan det vara en idé att ge hunden en uppgift, en roll i den människofamilj den hamnat i.

RANGHÖG/RANGLÅG

Hundfolk pratar ofta om att hundar är ”ranghöga” respektive ”ranglåga”. (Maktspråk igen!) Vi borde istället fråga oss vad hunden vill kommunicera! En ”ranghög” hund vill ofta kommunicera självsäkerhet och pondus, kanske till och med konfliktskapande. En ”ranglåg” hund kommunicerar osäkerhet, vekhet och mesighet, ofta konfliktundvikande. Ofta är det också hundens personlighet som egentligen visas när vi pratar om ”ranglåg” respektive ”ranghög”, alltså att en ”ranglåg” hund egentligen är en hund som gärna undviker konflikter, medan en ”ranghög” hund är en som kan tänka sig att skapa konflikter. Ibland hör man folk säga att en äldre hund som ignorerar yngre hundar genom att t.ex gå omkring och nosa (som är en konfliktundvikande och lugnande signal!), är ”ranghög” just för att den till synes nonchalerar de yngre. Jag skulle vilja säga att en sådan hund är smart och försöker lära de yngre att stressa av och umgås under naturliga (nosande) former!

Om du har en hundgruppp och tycker att du har problem med ”rangordningen” i denna, är det troligaste att dina hundar inte kommunicerar så bra! Det kan bero på att det finns brist på någon resurs, eller att fler än en hund är motiverad för samma sak. I enstaka fall kan det bero på en otydlig rollfördelning. Men allt detta börjar och slutar ändå med kommunikationen hundarna emellan.

UR VERKLIGHETEN – HUR FÖRKLARA DETTA ”TRADITIONELLT”?

Här kommer ett alldeles färskt exempel på hur hundar kommunicerar med varandra istället för att upprätta en rangordning – även om de är ihoptussade såsom fångar på ett fängelse!

Peppris, en av våra fodertikar, kom hit till oss ca 1,5 vecka innan valpning. Dagarna innan valpningen var hon en riktig ragata mot våra tre tikar här hemma, morrade åt dem när de kom in från hundhägnet och dylikt. Sonetti, 1 år, blev till och med rädd för henne och tordes ibland knappt röra sig. (En mycket klok strategi av en snart valpande tik.) En av dessa dagar fick Sonetti en tallrik med rester på en speciell plats i köket, en plats där Peppris ibland också fått restmat. Medan Sonetti stod och åt gick Peppris dit för att kolla om hon också fick äta. Då morrade Sonetti – och Peppris vände omedelbart och gick därifrån!

En sån här situation, där den äldsta tiken (fast det berodde på dräktigheten, inte på åldern) har skapat respekt för sin person, på gränsen till rädsla hos de andra (yngre), och i ett annat sammanhang går undan och respekterar den yngstas morrning, är fullständigt naturlig och normal för hundarna. De kommunicerar och i en grupp med harmoni så fungerar oftast kommunikationen.

Med ”rangordningsglasögon” på sig kan man inte förklara ett sådant här samspel mellan hundar. Det går bara inte! För med rangordningssynsättet så skulle Peppris alltså ha ”dominerat” de yngre hundarna vid ett flertal tillfällen, men helt plötsligt var det Sonetti som ”dominerade” Peppris. Skulle Sonetti just då vara ”ledaren”, trots att Peppris så tydligt ”visat sitt ledarskap”? Eller försökte hon bara ”klättra på rangskalan” och tack vare att Peppris är så ”dominant” så tillät Peppris det? Jag hoppas att du märker att jag inte tror på dessa teorier om att hundar skulle lösa sin gruppdynamik genom någon slags rangordning. När man studerar hundgrupper utifrån en ödmjuk synvinkel, finns det inte längre någon logik bakom idéerna om rangordning.

För mig är detta, med hundars fantastiska kommunikation sinsemellan, vardagsmat. Sen jag lade av mig ”rangordningsglasögonen” så ser jag så många fler nyanser och det är så mycket mer spännande – och faktiskt väldigt mycket lättare – att vara hundägare!

”Flockregler” i en hundgrupp

Jag har haft många hundar, närmare bestämt 19 stycken. En del av dem har jag haft från 8 veckors ålder, en del av dem har varit omplaceringar. Jag har, tillsammans med de valpar jag själv fött upp och där en del blivit kvar ett tag, uppfostrat 25 valpar helt eller delvis. Jag har också haft olika hundgrupper, alltifrån 2 hanar till en grupp om 4 med två av varje kön. Jag har som mest haft 3 vuxna och 3 tremånaders valpar samtidigt, men också en mamma-pappa-barn-grupp på 3 individer (vilket utgör en egentlig hunddjursflock/-familj).

Jag har studerat dessa hundgrupper utifrån olika ”glasögon”, även om jag aldrig var medveten om det på den tiden jag var ”ledarskapsfixerad”. Sanningen att säga så försökte jag alltid klura ut rangordningen bland mina hundar, men jag fick aldrig riktigt kläm på hierarkin. När jag sen lärde mig att leta efter rollfördelningen och som nästa steg att bara se kommunikationen mellan hundarna, föll allt på plats. Det är nämligen bara det mina hundar gör, kommunicerar alltså! De funderar aldrig nånsin på vem som bestämmer och vem som är nummer ett, nummer två etc. De funderar inte heller på att klättra på rangskalan – helt enkelt för att den inte existerar!

Bland mina hundgrupper genom åren har kommunikationen fungerat bättre eller sämre, beroende på sammansättningen. Just nu har jag tre schnauzerfröknar, Electra 3 år, Queenie 2 år i april och Sonetti 1 år, som fungerar jättebra tillsammans. Men vi får ändå gå in och medla emellanåt, eftersom stress och egennytta kan ställa till det med jämna mellanrum.

Så hur fungerar då mina hundar? Utifrån åldrarna borde de ju ha rangordningen Electra-Queenie-Sonetti. Jag som även försöker se på dem med de gamla ”rangordnings- och dominansglasögonen” tittar ju naturligtvis även efter vem som är mest ”dominant” (i min nuvarande värld betyder det egentligen vem som tar för sig mest). I så fall är ordningen Electra-Sonetti-Queenie. Så Electra borde alltså alltid vara den som har företräde, då hon är ”ledaren” i min hundgrupp? Nej, enda anledningen till att Electra ibland tar för sig mer än de andra är för att hon redan när hon kom till oss hade lärt sig att mota bort de andra genom att morra. I övrigt bryr hon sig inte heller om vem som bestämmer. För att illustrera kommer jag att ta upp en del myter som florerar om hundar och rangordningar:

(I kursiv stil står myten och med vanlig text står hur det egentligen förhåller sig.)

1. Ledaren äter först. Den som är hungrigast äter först! Electra är dock den enda som ibland försöker morra bort de andra och det har hon gjort sen hon var liten. Då hade vi äldre hundar än henne, som alltid respekterade att hon morrade!
2. Ledaren delar inte bädd med någon av lägre rang. Alla mina hundar delar bädd med varandra. Sonetti tycker mycket om närkontakt och lägger sig gärna bredvid både Electra och Queenie. Oftast misstycker den äldre hunden inte, men om den inte vill så går den helt enkelt därifrån!
3. Ledaren ligger i hallen eller framför dörröppningen. ”Undersåtarna” får absolut inte ligga där. Electra ligger aldrig i hallen framför ytterdörren. Hon ligger oftast i något hörn. Queenie eller Sonetti kan ligga i hallen, bara för att ha lite koll på vad som händer. Electra struntar i det.
4. Ledaren går alltid först ut genom dörren. Den som har mest bråttom går först, svårare än så är det inte! Lustigt nog är det nästan alltid samma hund som har mest bråttom i olika situationer, men det är alltså inte samma hund som alltid ska vara först.
5. Ledaren går alltid först på promenader. Den som har mest spring i benen går först. Långa ben är också lite avgörande, liksom tävlingslust. Ingen försöker hejda den andra.
6. Ledaren börjar alltid aktiviteter. Den som är mest leksugen tar initiativet, oftast den yngsta. Ibland hakar de andra på, ibland inte.
7. Ledaren vinner alltid dragkampen. Den som ledsnar först slutar leken. Ingen bryr sig om vem som vinner, leken är ingen tävling. Det är förövrigt sällan som hundar tävlar med varandra, det är i så fall mest tävling i vem som springer fortast.

Hundar komplicerar inte till saker. Den som vill något mest är den som får det. Den som kan något mest är den som får göra det. Hundar tänker i termer av resurser och kan ibland vakta sina resurser genom t.ex morrningar. Det betyder inget annat än att hunden vaktar sin resurs (sin mat, sitt ben, soffan/fåtöljen/sängen den ligger i), alltså att den helt enkelt är egennyttig!

När två hundar vill något lika mycket kan det i bästa fall innebära att den ena hunden släpper fram den andra (kallas att den ena hunden ”ger sig” hos dem som använder maktspråk), i sämsta fall uppstår en konkurrenssituation och hundarna använder sig av hotande signaler (morr, stela ben, styva öron etc.) för att försöka tillskansa sig resursen. Om båda hundarna fortfarande vill lika mycket uppstår kanske ett slagsmål om resursen. Hemma hos oss händer det inte så ofta, men det händer och då är föremålet för resursbråket oftast ett äpple! Resurser kan också vara utrymme eller människor, vilket ibland kan leda till att hundar till synes börjar bråka ”helt utan anledning”. Men du som hundägare kan tänka på att ju bättre kommunikation mellan hundarna, desto mindre bråk!

Det finns säkert fler myter om hundar och rangordning, men just nu kommer jag inte på några fler. Myterna om s.k. ledarskapsövningar och vad som ligger bakom dem återkommer jag till i ett annat inlägg.