”Mannen som pratar med hundar” – ja, du vet säkert vem jag menar. Han verkar vara väldigt populär bland många hundägare, likaväl som jag stött på många som tycker att han är alldeles för hårdhänt med många hundar.
Jag har under en tid roat mig med att se en del av de Cesar Millan-avsnitt som visas på svensk tv på dagtid. Min sammanfattning av dessa avsnitt ihop med lite annat jag sett med Cesar (på bl.a youtube.com) är följande:
Cesar Millans charmiga leende och utstrålning slår igenom tv-rutan på ett sätt som få människor förmår. Trots att han inte har någon utbildning inom hundpsykologi (och av hans sätt att uttrycka sig måste man dra slutsatsen att han överhuvudtaget inte läser etologi!) så får han oss att tro att han verkligen vet vad han pratar om. Det är trots allt imponerande.
Cesar har två styrkor som slår an hos hundägare, både de som med behållning tittar på tv-programmet och de hundägare han hjälper i tv-rutan. Den största av dessa två styrkor är hans fullständiga oräddhet. Utan en blinkning går han i clinch med hundar han inte känner och följdaktligen inte har någon relation till. Utan att reagera provocerar och utmanar han hundar så att de försöker bita honom. Jag måste säga att det är imponerande. Om hundägare i allmänhet vore så orädda som Cesar skulle vi ha lite mindre hundproblem.
Den andra av hans styrkor är att han lyckas få hundägare att bli lite mindre rädda och lite mer självsäkra gentemot sina hundar. Hans snack om energier, som ofta är det som stärker hundägarna, störde mig mycket i början, men allteftersom har jag sett att det nog finns nog i en poäng i det. Och det jag lär ut till hundägare om vikten av vilka signaler man sänder ut, kanske i grund och botten är samma sak som Cesars energier.
Men sen är det faktiskt slut med min beundran för Cesar Millan! Han har nämligen väldigt stora svagheter också. Den absolut största av hans svagheter är hans extrema enkelspårighet. Det är mycket tröttsamt för mig – som vet att allt detta med flockledare, alfa-varg, rangordning och dominans är begrepp som etologer och vargforskare världen över försöker lämna bakom sig – att se en hundguru tolka alla hundars beteendevarianter som dominans, utan någon som helst urskiljning. Enligt mig är han urusel på att läsa hundar! Han missar extremt ofta hundarnas lugnande signaler, som t.ex munslickningar, huvudvridningar, blinkningar etc. Han misstolkar ofta också utslag av stress såsom ren aggressivitet. Han använder ett maktspråk om hundar som känns som om det vore hämtat från en fängelsemiljö, där man hela tiden måste vakta sin rygg.
Nästa stora svaghet är att han alltför ofta är hårdhänt mot hundar – som han mestadels inte ens känner! Bland det värsta jag sett var en stackars pitbullterriertik vid namn Emily som frustrationsgnällde när hon såg andra hundar. Cesar tolkade detta som vanligt som aggression och höll faktiskt på att strypa hunden. Det är alltid uppenbart att Cesar inte kan kontrollera en hund utan att sätta halsbandet bakom öronen. Det är ett gammalt trick som hundutställare använt sig av för att få mer kontroll på hunden tillfälligt i ringen. När halsbandet åker ner igen så är det likadant igen. Så det är klart att det går att få hunden ”lydig” med hjälp av det. Någon kommunikation är det dock inte tal om och promenaderna blir definitivt mänskliga promenader, inte hundiga.
Ett fall som faktiskt fick mig att skratta åt Cesar var blandrasen Tobi, som enligt ägarna var ”aggressiv” mot besökare i hallen. I mina ögon var han bara en vanlig osäker hund, som tyckte att besökare var jobbiga. Tobi hanterade helt enkelt situationen på det enda sätt han kunde komma på: han skällde på dem. När Cesar tog kopplet (!) från matten i hallen i en besökar-situation så bet hunden Cesar! När så matte sa ”Det var första gången han bet någon”, kunde jag inte låta bli att skratta högt! Typiskt Cesars provocerande metod! Denna Tobi, som jag själv skulle ha ordinerat godis vid dörren och en avslappnad attityd hos ägarna och lite till (som blir för komplicerat här), diagnosticerades av Cesar som ett alltför svårt fall och i behov av rehabilitering. Först fick familjen en veckas träning, därefter tog en annan hundtränare (godkänd av Cesar) hem Tobi till sin ”flock” i sex veckor! Efter det fick Tobi vara i två veckor hos Cesar. När hunden sen kom tillbaka till familjen kvarstod problemet (- Nähä?!) och de fick fortsätta träna. Nu ordinerade Cesar godis i hallen och att familjen körde ner hunden när han sprang efter någon. Efter 6 månader var det fortfarande inte ok, dock bättre. Och då pratar vi om en hund som skällde på besökare samtidigt som han viftade på svansen, samt som jagade barn som sprang inomhus. Han var inte farlig, eftersom han inte gjorde mer än så. Denna hund behövde alltså 8 veckors rehabilitering borta från hemmet, enligt Cesar!
Annars är min största reflektion när jag tittar på Cesar Millan att om de hundägare han träffar har disneyfierat sina hundar och i många fall till och med ”mammar” sina hundar, så omprogrammerar Cesar dessa hundägare till att se hundar som maktgalna djur som man bör ha distans till och som ska finnas till för människors skull, och som dessutom kommer att ”ta över” om man inte hela tiden vaktar på sin rygg.
Sen undrar jag varför Cesars egna hundar aldrig verkar glada över att se honom? Att man inte ska uppmuntra och förstärka stressbeteenden hos hundar är naturligtvis snällt mot hunden, men Cesars hundar är liksom nollställda gentemot honom. Är det verkligen så vi vill ha våra hundar, nästan neutrala i sitt förhållningssätt till oss?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över Cesar och hans framfart i tv-rutan. På ett sätt hjälper han hundägare att bli lite modigare mot sina hundar, men det som verkar ha slagit an mer är att vanligt folk tror att det enda hundar vill ha är makten över människofamiljen. Och hundarna blir behandlade och sedda därefter. Egentligen måste man ju tycka att det är tragiskt att man väljer att visa en hundguru vars metoder följs av varningstexter av typen ”Don’t try this at home!”. Att man väljer att visa en så omstridd person som CM. För omstridd i USA är han minsann också, just för sina ibland brutala metoder. Han är ju t.ex inte främmande för att använda stackel även i vardagssituationer.
Min slutsats om Cesar Millan är att han gör en del bra saker, men att han borde bli lite mer ödmjuk inför den etologiska vetenskapen och vad man kan lära av den. Då kanske han skulle kunna bli ganska bra, med lite kunskaper om inlärning, hundars lugnande signaler och den senaste etologin. Men som det är nu, med sina hemmasnickrade makttolkningar av alla hundar rakt av, tycker jag att den enda behållningen av ”Mannen som talar med hundar” är att Cesar ser rätt bra ut. Något vackert att vila ögonen på, som man dock lika gärna kan vara utan. Inte kan han tala med hundar i alla fall, han kan ju inte ens läsa av deras nyanser!
Ingelas Hundskola 