Farosignaler del 2.

Matten till den lilla dvärgschnauzertiken som förekom i mitt förra inlägg fick på en måndag rådet att inte göra någonting när hunden skäller, belöna när hon är tyst och lugn och ha tålamod med att det tar tid innan hon fattar galoppen, typ flera månader. På torsdagen får jag dessa två mail med några timmars mellanrum (mina styckeindelningar, några insatta mellanslag samt ett dubbelt ord borttaget, annars helt oredigerat):

*******************

Hej Ingela!

Vill bara berätta att nu går promenaderna i nonchalansens och ignoransens tecken!

Roxi skäller mer än förut (människor var nästan borta i och med att jag sa ett lugnt nej till henne precis när hon var på väg till skall tidigare) men antar att det är en övergångsfas. Det är nog lite konstigt för henne att jag inte bryr mig och då passar hon på att vädra lungorna och obehaget (osäkerheten) lite mer än tidigare. Jag berömmer när hon tystnar. Promenaderna känns lugnare för mig eftersom jag tidigare var som en ”hunddressör i stridsmundering”, vad ska jag ha för taktik idag, skvaller, ryggsäck, avledning, bryta genom att backa! Ha, ha! Nu struntar jag i skällandet och när jag skäms allt för mycket så ler jag till folk och säger att vi tränar! Ja, ja tänker dom säkert, går inte så bra va?!

En effekt av träningen sen i måndags är att jag får bättre kontakt (tigger korv!) med Roxi! Jag har varit på promenad med den äldre tiken och grannens GD igårkväll och ikväll ska vi ut med ”sirenen” (Roxi förstås)! Hörselproppar på! Nä skämt åtsido, jag ville dela upp dem så att varje hund fick ett eget möte med GD innan jag promenerar med båda och GD-tiken. Min äldre tik försvarar nämligen unghunden fortfarande.Det gick bra med den äldre tiken, lite rädd i början men på slutet var svansen upp och hon glömde nästan bort att GD var med och ville fram och snusa på samma smaskiga kissfläckar. Många snygga hanhundar finns det i Norrtälje!!

Hälsningar från Christina, Flisa och Roxi i Norrtälje! Voff!

Hej Ingela! Tack själv för responsen.

Har precis kommit in efter en 1,5 timmes lugn promenad i solskenet. 10-15 min nere på stan, lite skäll men mest bra uppförande från damen. 30 min genom stans park där vi mötte en hund, lite skäll men sen lugnt. 30 min efter strandpromenaden med några hundmöten, på avstånd bra, närmare möten- lite sämre men killen vi träffade är en doggy-walker och han går med 2-3 dvschnauzrar, 1 schäfer, 1 BC, 1 Amstaff, 1 boxer och en bedlingtonterrier. Alla går lugnt och fint i en fantastisk formation med den lilla bedlingtonterriern lös längst bak! Han är jättegullig (killen) och social och jag kunde bara inte låta bli att prata och berömma honom. Roxi skällde en hel del till att börja med men det slutade efter ett tag och 10 min senare så satt hon lugnt och förnöjt (fick mycket godis och beröm, båda hundarna) och tittade sig omkring!

Visst får du lägga in mailet på din hemsida, spelar ingen roll om mitt och hundarnas namn finns med. Inga hemligheter att jag jobbar med Roxis skällande. Ska tänka på att lägga in ett avbrytande kommando när hon är mogen och verkar förstå vad jag vill. Lite fundersam om hon tror att hon måste skälla först för att sen tystna för att få belöning. Lite såna tendenser idag. Som jag gör nu så berömmer jag henne ofta när hon är lugn och fin trots att det inte är några svåra möten eller situationer för henne, bara för beteendet jag vill ha.

Kan man lägga in ett kommando på det ex ”lugn och fin”? Inte meningen att jag ska utnyttja dina råd gratis men det är ju så himla intressant och jobba med hundar så frågorna poppar upp! Jag kommer att boka tid med dig längre fram för att få vidare coaching med Roxi och som sagt var jag är intresserad av Eskilstuna och jag ska se om jag hittar fem personer som är intresserad här i Norrtälje. Hälsningar Christina

 *********************

Då jag vet att det brukar ta TID att få hunden att förstå vad man är ute efter med mina metoder, är jag själv förvånad att det gått så pass fort att få dvärgschnauzern mycket lugnare. Till på köpet har också matte blivit den förebild hon bör vara, en lugn, trygg, sansad, självsäker och naturlig hundägare. Om vi alla skulle sluta åtgärda våra hundars ”felbeteenden” och istället fokuserade på att ENBART belöna ”goda” beteenden så skulle vi inte längre ge farosignaler till hundarna och därmed inte heller skapa rädslor för annalkande faror hos dem. Det är enklare än man tror att uppfostra hundar!

Fler rapporter kommer säkerligen från Christina, som nu verkar vara ännu en övertygad Naturlig Hundägare.

Farosignaler del 1

Det förvånar mig att inte fler hundtränare är medvetna om farosignaler och vad vi människor förmedlar. Det förvånar mig också att inte fler hundtränare är medvetna om hur viktigt det är att vi inte överbeskyddar hundarna. Man får faktiskt inte trygga hundar om man korrigerar hunden när den ger utlopp för ett beteende den tror är vettigt, eller om man skyddar hunden med sig själv som ägare på något sätt. Jag, som lever med ”farosignalskänsliga” hundar, har den hårda vägen fått lära mig vådan av farosignaler och hur hunden uppfattar beskydd. Det tråkiga är att det inte spelar någon roll ifall hundtränaren tillhör den ”hårda” eller den ”mjuka” skolan, på båda sidor använder man sig av åtgärder som blir till farosignaler för alldeles för många hundar.

Vad är då farosignaler? Tja, det är alla åtgärder man tar till för att antingen förebygga eller få hunden att sluta. Förstod du vad du läste nu? Jag skrev nämligen att farosignaler är alla åtgärder man tar till. Och jag menar det på fullaste allvar; ju mer du åtgärdar, ju värre kommer din hund att uppföra sig! Och tvärtom; ju mindre du försöker åtgärda, ju bättre kommer det att gå. Förutsatt att du fokuserar på det beteende du vill ha, naturligtvis, eftersom hundlogik alltid gäller för hundar.

Vad är då hundlogik? Det är så simpelt som att det beteende man tjänar på fortsätter man att använda. Hundars inlärningsförmåga baseras helt och hållet på denna princip, oavsett om man tränar belöningsbaserat eller korrigeringsbaserat. Hundar tänker logiskt, det man får respons för fortsätter man med.

 

En liten dvärgschnauzer som skäller på andra hundar hade av en hundpsykolog fått rådet att sitta i ”ryggsäck” med matte, att backa vid hundmöten och att matte skulle ta i hakan på den lilla dvärgschnauzern om hunden inte slutade skälla. Gudskelov fanns det också godisbelöningar med i bilden.

För mig som lever med den typen av hund som är känsliga för farosignaler är såna åtgärder förödande åtgärder! För hunden blir alltihop nämligen signaler om fara! Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje sättande, varje nedböjning av matte/husse, varje lyft av hunden, varje tillsägelse, varje bestraffning och korrigering av det beteende som grundar sig i hundens ”vakt-rädsla”, skapar i själva verket farosignaler för hunden. I hundens ögon håller matte/husse helt enkelt med om att situationen är farlig! Genom alla åtgärder vi gör så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på. Och en dramatiserad situation är för en vaktande hundras lika med en farlig situation, alltså har vi genom åtgärderna konserverat hundens vaktande beteende!

Hur ska man då göra? Ingenting. Jo, du läste rätt. Gör ingenting. Låtsas som det regnar. Stoppa bomull i öronen om det behövs, men bry dig inte. Ignorera totalt det hunden gör när den ”beter sig illa”. Var också medveten om att hunden tycker att den beter sig smart; den vet ju inte av något annat sätt att bete sig på.

Men ska man verkligen inte göra något? Jo, när hunden ”beter sig bra” ska du berömma, belöna med godis, kvittra med hunden och visa hur himla glad du blir och hur positiv situationen egentligen är. Eftersom hunden inte har kommit på någon annan strategi än att t.ex. skälla på andra hundar, är det din uppgift att lära hunden en annan strategi och ge hunden en annan inställning än den negativa. Och eftersom hundar är egoister går det fortare med belöningar som hunden får för sin egen skull.

Scenariot med den lilla dvärgschnauzern ovan är alltså (enligt min erfarenhet av till dags dato 17 schnauzrar, där alla åtgärder bara förvärrat deras beteende) att matte bara ska fokusera på när den lilla är tyst och inte skäller. DÅ ska hunden få godis, bl.a för att göra hundens inställning till sin omvärld mer positiv. Efter att jag rekommenderat detta tillvägagångssätt till dvärgschnauzerns matte, visade det sig att hon gjort precis så när hennes andra hund var rädd; hon hade inte brytt sig utan försökt att med kroppshållning och ”kallt” huvud visa att allt som hände var helt normalt och naturligt. Det hade gjort hennes äldre hund totalt obekymrad om allt som hände runt omkring. Så för matte var det inte så svårt att göra ingenting, hon hade ju redan provat den strategin med lyckat resultat!

Så vad ska vi då göra med farosignalerna? Sluta använda dem! Sluta försöka åtgärda allt och ha en avslappnad attityd till det som händer! Då behöver du bara tänka på vilka hundbeteenden du ger respons till, medvetet men framförallt omedvetet. Och det är faktiskt enklare än du tror! Det enda problemet är att du inte ser resultatet förrän kanske flera månader senare, men jag lovar att vägen dit är rätt bekväm eftersom man gör så lite som möjligt! Och det i sig förbättrar din hundtillvaro.

Om hundstrategier

Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

VEM BESTÄMMER?

I hundsammanhang brukar man ofta säga att det är viktigt att tala om för hunden vem som bestämmer. Man brukar också prata om att det är viktigt att hunden inte får vinna. Enligt detta synsätt så skulle det alltså vara en tävling om vem som har makten. Det kanske är det för många människor, men definitivt inte för hundar!

Möjligtvis har man haft hundgrupper som inte varit riktigt harmoniska och därför mer fungerat som människor på ett fängelse, där den  osunda miljön och gruppsammansättningen mer eller mindre tvingar fram ett slags hierarki där någon bestämmer.

I mina hundgrupper – såväl rena familjer som ihoptvingade individer – har ingen någonsin velat bestämma över de andra. Däremot har de ALLTID försökt att få ut så mycket som möjligt av livet och ALLTID gjort som de har känt för (tills jag har övertygat dem om att det inte är ett bra beteende i människovärlden). Och då har jag ändå en ras som schnauzer, som av många anses vara en s.k. ”dominant” ras!

Juni 2012: – Resten av inlägget får du läsa på http://hundskola.nu/vem-bestammer-om-ledarskap.html, eftersom jag numera lägger all den hundutbildning jag delar med mig av på den sidan. Det är en medlemssida, men medlemskapet r GRATIS!

Mina hundåsikter finns att läsa på hund.nu.

Kommande inlägg som relaterar till detta inlägg:

Den ärliga ilskan

Vad vill vi med hundägandet?

Relaterade tidigare inlägg:

Ledarskap

”Flockregler” i en hundgrupp

”Rangordning” i en valpkull

”Rangordning” i en valpkull

Ibland får jag som uppfödare frågan om vem i den aktuella valpkullen som är ”ledaren”, alltså hur ”rangordningen” är i kullen. Jag förstår frågan utifrån de myter som florerar runt hundar, men jag ska ärligt säga att jag aldrig förstått vad jag ska svara. Nuförtiden, när jag i stort sett bara tittar efter hur hundarna kommunicerar, förstår jag det ännu mindre.

Det är nämligen enbart graden av motivation som styr vilken valp som gör vad. Den som är hungrigast äter först, den som är mest leksugen leker hårdast, den som det kliar i tänderna mest för, biter mest. Och så vidare.

Att tiken (mamman) är hård och tuff mot valparna är också något jag ibland får höra. Mitt svar är alltid detsamma: Mamman är snäll på gränsen till mesig!

Hennes uppfostran består i första hand av att hon leker jaktlekar med byteshantering med valparna. I andra hand lär hon dem att kommunicera. De enda (få) gånger jag hört någon tik morra åt valparna är när de gjort henne illa, oftast med tänderna på fel ställen. Att tiken avvänjer valparna med hjälp av morrningar har jag ALDRIG sett hos de 19 kullar jag har haft. Jag tror dock att det kan hända hos kortbenta raser, eller där tiken inte har möjlighet att på ett enkelt sätt slippa ifrån valparna. Mina tikar (12 olika) har nämligen löst avvänjningen mycket enkelt; när tiken tycker att valparna diat klart så går hon bara sin väg. Kvar ligger ett antal sprattlande valpar som inte hinner ikapp sin mor. När tik och valpar fått bestämma själva har valparna varit helt avvanda vid 10 veckors ålder. Utan morrningar och tillrättavisningar.

Den som läser detta bör komma ihåg att jag har schnauzer, en ras som av vissa förståsigpåare anses ganska hård och tuff och därför alltså borde ha ett hårt och tufft klimat sinsemellan. Inget kunde vara mer felaktigt. Rasen är ganska fysisk i sina lekar, men när harmoni finns i gruppen är det lite ”tjafs”. Jag tror att vi hundägare i allmänhet måste inta ett harmoniperspektiv gentemot både våra egna hundar och andras. Ett harmoniperspektiv skulle definitivt föra hundvärlden framåt!

Ledarskap

Det är vetenskapligt bevisat att ”dominans” såsom det används i hundvärlden inte har någon egentlig grund och rangordningsbegreppet går inte att använda på djur i vilt tillstånd. Det här är fakta som etologer världen över har försökt förklara för oss ”vanliga” hundägare och hundmänniskor. Med detta som vetskap, kan man då överhuvudtaget använda ett begrepp som ”ledarskap”? Nej, det kan man faktiskt inte! Det är det jag ska förklara här nedan. Jag ska också förklara vad det s.k. ”ledarskapet” egentligen handlar om.

Man kan ju fundera på hur människor kunde ha hund innan ledarskapsbegreppet slog igenom på 50-talet? Hur kunde människa-hund samsas, samarbeta och kommunicera under så många tusen år, fastän ingen människa såg sig som ledare över sin hund? När man bara var människa och djur, inget annat? Ibland utvecklas vi människor och saker och ting går framåt. I fallet med ledarskapstanken måste jag säga att vi gick bakåt 1922 när tankarna om hierarki och flockledare började ta form, och därefter har ingen som helst utveckling skett. Fortfarande idag 2009 försöker de flesta hundmänniskor inta någon slags piedestalsroll gentemot sina hundar, trots att detta inte har något som helst vetenskapligt etologiskt underlag.

I hundvärlden råder ingen som helst hierarki och det som kallas för alfa-hane respektive -hona är helt enkelt vargpappa och vargmamma. ”Undersåtarna” i en vargflock är barn till dessa i olika åldrar. En varg som ”vill bli ledare” flyttar helt sonika hemifrån och letar upp en egen avelspartner.

Jag har fått många invändningar mot min kritik av ledarskapstanken genom åren. Inte en enda har dock ifrågasatt vargars familjebildning! Invändningarna har istället varit hur vi som människor ska förhålla oss till hundarna och hur hundar ser på oss. Det har varit alltifrån att man i alla fall måste bli en flockledare (?) för hunden till att man istället borde bli förälder (mamma/pappa) till hunden. Det är alltså här som etologernas kamp för ett förändrat synsätt på dominans, rangordning och ledarskap stöter på patrull – relationen människa-hund. Man vill så gärna sätta ord på denna relation, och säg den hundägare som inte har märkt att hunden har blivit ”bättre” när man ”förstärkt sitt ledarskap”. Så varför kan vi då inte behålla detta begrepp? Och är det egentligen inte bara en lek med ord; att det jag säger är samma sak som den ”ledarskapsfixerade” hundvärlden försöker lära ut?

Svaret är för mig fullständigt odiskutabelt: Det är inte en lek med ord, jag säger inte egentligen samma sak och för hundens skull måste vi överge begreppet ”ledarskap”!

”Ledarskap” som begrepp, som inställning till hund, som svar på allehanda hundägarproblem är helt uppdiktat av människor, för människor. Gå ut och fråga 10 hundägare om vad ordet betyder och du kan få 10 olika svar! Dessutom betyder ordet någonting helt annat inom affärslivet, vilket också har bidragit till att förvirringen ökat. Helt plötsligt skulle vi även vara hundens chef! Som om hundar i vilt tillstånd har en chef…

Borde vi inte bara byta ut begreppet ”ledarskap” till något bättre, eller borde vi kanske inte byta ut det alls? Detta samlingsnamn för alla möjliga olika hundproblem gör det alltid svårare för hundägare att förstå vad hunden egentligen håller på med, vilket jag tycker är en fullt tillräcklig anledning att helt enkelt skrota detta samlingsnamn på människa-hund-relationen. Vi kommer att komma närmare pudelns kärna ifall vi försöker se relationen såsom bestående av flera delar. Ibland är det självsäkerheten och oräddheten gentemot hunden det brister i, ibland är det kommunikationen, ibland är det samarbetet – men alltför ofta är det helt enkelt lärarskapet det brister i!

Nej, relationen mellan människa-hund behöver inte ha ett ord som försöker vara svaret på allt, och som till och med förväntas bli förstått av nyblivna hundägare. Relationen människa-hund behöver istället benas upp i några huvudingredienser, så att man som hundägare bättre kan förstå vad det är man håller på med:

1. Resurstanken – Öka ditt värde som tillgång och resurs!

Hunden ser dig inte som en alfa-varg, flockledare, förälder eller en artfrände (som det ibland antyds inom hundvärlden!). Den ser dig som en människa som i människovärlden är den varelse som har bäst koll på saker och ting. Du som människa är helt enkelt en RESURS, en tillgång, för din hund! Hundar är fullblodsegoister – liksom alla andra djur – och ju mer resurs du blir, desto mer knyter du hunden till dig!

Här har du alltså förklaringen till allehanda ”ledarskapsövningar” som hundfolk har uppfunnit genom tiderna; ”ledarskapsövningar” är inget annat än resursstärkande övningar, alltså övningar som stärker ditt hundägarvärde som resurs och tillgång i hundens ögon! All ”lydnad” (cirkuskonster för hunden!) du tränar, ökar också ditt värde som resurs, särskilt om du tränar med positiv inlärning.

2. Förebildstanken – Föregå alltid med gott exempel!

Din hund lever i människovärlden. Den försöker hela tiden anpassa sig till och hantera den världen, på det enda sätt den kan komma på. Ibland är de sätten inte så lyckade i våra ögon, men en hund kan faktiskt inte göra ”fel”. Den kan inte göra ”rätt”, heller, eftersom hundar inte lever med en moralisk världsbild alls. De lever – som de djur de är – med en etologisk världsbild, och de hanterar situationer som en etologisk varelse. Och det är här du kan gå in och göra nytta! Istället för att försöka få hunden att förstå att den gör ”rätt” respektive ”fel”, satsa enbart på att föregå med gott exempel! Vill du att hunden ska uppträda lugnt, så måste du själv vara lugn. Har du en hund som stressar upp sig och kanske är osäker, måste ditt beteende vara motsatsen. Du måste visa att människovärlden inte är farlig!

3. Farosignalstanken – Se till att du inte ger hunden signaler om fara!

S.k. farosignaler är en av de faktorer som ställer till mest problem för oss hundägare, men som samtidigt är en av de saker som hundägare som regel är ganska omedvetna om. För hundraser med medfödd rädsla och/eller medfödd vaktinstinkt, är medvetenheten om farosignaler av största vikt. Den och medvetenheten om att föregå med gott exempel, kan vara skillnaden mellan en samhällsanpassad hund och ett stort hundproblem, t.ex i form av överdrivet vaktande.

4. Belöningstanken – Tänk på vilka av hundens beteenden du ger respons till!

Varför blir hundar trevligare och enklare att handha ifall de ”uppfostras”? Därför att de då blir anpassade till människovärldens normer; de lär sig vad man som hund har störst förtjänst av! Ju bättre du som hundägare är på att ge hunden respons på de beteenden du vill att hunden ska använda sig av, desto mer väluppfostrad blir din hund. Hundproblem uppstår ofta när vi ger hunden respons för fel saker; t.ex när vi säger ”tyst” till en skällande hund, ger vi skällandet respons; när vi rycker i kopplet för att hunden gör utfall, ger vi utfallet respons; när vi hälsar på en glad och stressad hund i hallen efter hemkomst, är det stressen som får respons. Att tänka på vad vi belönar och förstärker av hundens beteende är en av de största nycklarna till ett gott hundägande – och det utan att du behöver förändra din egen personlighet och bli någon slags ledarpersonlighet eller ledarfigur. Du kan helt enkelt vara dig själv som hundägare, men bara bli lite mer medveten om vilka hundbeteenden du egentligen förstärker/ger respons och därigenom belönar!

5. Kommunikationstanken – Betrakta allt hunden gör som kommunikation!

Se din hunds beteenden som KOMMUNIKATION med omvärlden, istället för att se dem som signaler om makt på olika nivåer. När hunden uppvisar någon slags signal, ställ dig frågan: ”- Vad vill hunden säga med detta?” Det gäller alltså oavsett om hunden gör utfall mot andra hundar, skäller till, morrar över maten, tigger, blir glad i hallen eller nåt annat beteende. Utgå då i första hand från att försöka läsa in om hunden försöker minska eller öka avståndet. Vilken respons du sen som hundägare ger hundens beteende, avgör ifall hunden kommer att fortsätta med det eller inte. Om du inte uppskattar hundens beteende är uppmärksamhet den sämsta respons du kan ge!

6. Samarbetstanken – Inrikta dig ALLTID på samarbete!

I en vargflock (-familj) är samarbetet det viktigaste av allt. Det fantastiskt nyansrika språk som hunddjur uppvisar, syftar i första hand till att öka harmonin i gruppen och att stärka samarbetet. Av denna anledning så ser man också ”dominansyttringar” (hotsignaler) väldigt sällan; det är viktigast att hålla sams inom gruppen. Samarbete borde också vara din ledstjärna som hundägare och det i vitt skilda situationer, inte bara vid regelrätt träning. Var medveten om att bestraffningar kan skada samarbetsgraden, även om en bestraffning ibland behövs för att öka kommunikationen människa-hund.

7. Berikningstanken – Ge din hund utlopp för sina naturliga beteenden!

En hunds beteende är alltid naturligt, oavsett vad den gör. Man måste ha en etologisk syn på hundar, inte en moralisk, disney-fierad syn. Hundar kan inte göra fel ur ett etologiskt perspektiv, den kan bara göra det som den anser att den ska göra. Detta synsätt gör att hundens beteende inte blir moraliskt utan endast etologiskt. (Att man sen måste försöka få hunden att förstå att vissa beteenden, som t.ex att bitas, inte är särskilt smarta i människovärlden – ja, det är en helt annan femma!) Vissa av dessa beteenden, de som är basala för överlevnaden såsom jakt/födosök, flockbildning och kommunikation med artfränder, måste hunden få utlopp för. Om du som hundägare kan tillgodose dessa behov genom att berika hundens liv och omgivning kommer ditt resursvärde att öka.

Så istället för att försöka vara en ledare för din hund, satsa på att öka ditt resursvärde, att läsa av vad hunden försöker kommunicera samt att tänka på vilka beteenden du förstärker hos hunden. Att dessutom vara en god förebild och uppträda lugnt och självsäkert, gör alla hundar – inte bara din egen – tryggare i den för hundar konstiga värld som kallas människovärlden.

Underkastelse

Även om det finns fler ord för att uttrycka detta begrepp, såsom underlägsenhet, undergivenhet t.ex., så är det fortfarande ett sätt att uttrycka motsatsen till makt, alltså ett maktbegrepp det också. Här handlar det i själva verket om att ”den som är minst motiverad tar för sig minst”. Hos en del individer är det ett personlighetsdrag att inte ta för sig (osäkerhet?), vilket vi makttolkningsfixerade människor då tolkar som att hunden är underlägsen – eller i värsta fall det helt idiotiska ”ranglåg” (se ”rangordning” för förklaring), istället för att försöka se vad hunden säger. Ofta säger hundar som förmedlar dessa undvikande signaler i själva verket: ”- Jag vill inte bråka” (konfliktundvikande signaler), ”- Bråka inte på mig – vit flagg!” (lugnande signaler) och/eller ”- Nu är det otäckt!” (osäkerhet med rädsla) En hund som uppvisar att den ”ger sig” (dvs konfliktundvikande signaler) i en viss situation, kan mycket väl stå på sig i en annan.

Många hundmänniskor av olika status i samhället strävar efter att hunden ska uppvisa ”passiv” eller ”aktiv underkastelse” med sin hundträning. Till och med de som säger sig ha anammat den mjuka ideologin inom hund, jobbar mycket med att hunden ska visa underkastelse av något slag. Det finns även mycket skrivet om att rangordningen upprättas genom underkastelse, inte genom dominans. Allt detta är helt oväsentligt för dig som hundägare, om det ens finns någon egentligen sanning i det i vilt tillstånd! När man ser många exempel på ”dominans/underkastelse” i en hundgrupp så kan det faktiskt vara ett tecken på att gruppen inte är riktigt harmonisk. (Mer om detta står att läsa i inlägget om Dominans, ett inlägg som i och med om att det behandlar motsatsen, egentligen också handlar om underkastelse.)

Det är alltså inte snällt mot en hund att som metod sträva efter att hunden visar lugnande signaler! Det kommer ju av att hunden uppfattar hotande signaler, vilket man kan tänka på. Det är inget farligt att den gör det, det är ju en del av kommunikationen, men som hundägare bör man inte utnyttja att hunden visar lugnande signaler mot människor. Det skapar en osäker hund, eftersom den inte alltid förstår varför vi avkräver den lugnande signaler hela tiden.

Glöm alltså allt prat om att hunden ska visa dig ”underkastelse”! Att hunden uppvisar sådana fredliga och avståndsminskande signaler ska enbart tolkas som att hunden försöker lugna sig själv eller att den försöker lugna omvärlden, t.ex. dig!

Bättre ord än underkastelse för att uttrycka det hunden kommunicerar:

Konfliktundvikande signaler/beteenden

Avståndsminskande signaler

Lugnande signaler

Osäkerhet uttryckt med rädslebeteende

Nu frågar sig säkert någon ”Men om man inte ska sträva efter ”underkastelse” hos hunden, hur ska man då uppfostra den?”

Det är mycket enklare än du tror:

– Belöna och förstärk genom att ge respons till de beteenden du vill att hunden ska ha. Ge t.ex aldrig uppmärksamhet till en hund som hoppar på människor, utan fokusera uppmärksamheten till när hunden står med alla fyra tassarna på marken.

– Öka ditt värde som resurs och tillgång för hunden.

– Var en god förebild, lugn, självsäker och orädd.

– Berika hundens liv så naturligt som möjligt.

– Försök vara så ärlig och kommunikativ du bara kan!

UR VERKLIGHETEN

Mina egna hundar uppvisar ibland lugnande signaler mot mig. Naturligtvis – de är ju hundar! Men jag strävar aldrig efter att de ska göra det. Jag säger till mina hundar när jag tycker att de gör något de inte borde i det mänskliga samhället och jag kan till och med bli väldigt arg på dem – ifall jag blir arg på riktigt, inte annars (se ”Den ärliga ilskan”). Men jag utgår aldrig ifrån att hundarna vet vad som är ”rätt” och ”fel” (en hund vet inte det; en hund kan inte göra fel! Se ”Ledarskap”) och jag strävar alltid efter att de ska få mest respons för de beteenden jag vill ha. När min yngsta tik Sonetti t.ex gnager på vår gungstol av trä säger jag till henne så att hon slutar, därefter berömmer jag henne för att hon gjort det. I hennes huvud blir det till slut en inlärning av att man inte gnager på gungstolen. Dock tar detta lång tid med vissa hundar och min Sonetti är faktiskt en av dem. Driften att gnaga på saker är väldigt stor hos henne, det är den enkla sanningen. Det har inget med ”dominans” eller ”underkastelse” att göra. Och definitivt inget med ”trots” att göra heller, men trots återkommer jag till i ett annat inlägg.

Fler exempel: Sonetti (återigen) är den av mina 19 hundar som varit svårast att lära inkallning. Hon har överhuvudtaget varit en väldigt jobbig valp på många olika sätt. Om jag haft henne i början av min hundägarkarriär hade jag tolkat henne som en ”dominant” hund och strävat efter att få henne att visa ”underkastelse” för att få henne att vara mindre jobbig. Idag vet jag att det är ett helt idiotiskt tillvägagångssätt! Sonetti är/var jobbig för att hon är en hund som är motiverad att göra allt hon kan göra. Kan man bita sönder saker så gör man det; kan man låta bli att komma på inkallning så gör man det; kan man hoppa på människor så gör man det; kan man bita hundkompisarna över nacken så gör man det, särskilt när vi ska ut på promenad. Och så vidare. Jag har ett flertal gånger handgripligen hindrat henne att gå lös på både mig och hundkompisarna (ett respektive två år äldre). Jag har också vid ett antal tillfällen blivit ordentligt arg och irriterad på henne. Men har jag strävat efter att visa vem som bestämmer? Nej. Har jag strävat efter att hon ska visa underkastelse? Nej. Det är helt meningslösa metoder som hunden inte fattar något av. När jag blivit arg, när jag hindrat Sonetti från att attackera hundkompisarna med bett, så har det varit för att jag blivit arg på riktigt över vad hon håller på med. Jag tycker helt enkelt att hon uppför sig oförskämt mot hundpolarna. De har inte klagat nämnvärt, men eftersom jag inte gillat hennes uppförande har jag försökt kommunicera att jag inte gillar det. När hon sen upphört med beteendet, för att istället uppvisa lugnande signaler (hon är ju hund!) så har hon fått beröm. Långsamt har hon fattat galoppen, men än har vi en bit kvar. Så tro inte att mina hundar är jätteenkla och felfria; tro däremot att jag alltid tar en hunds uppförande som ett rent beteende, motiverat av en lust att göra just det beteendet, och definitivt inte som något personligt riktat mot mig!

Hur har det då gått med inkallningen och Sonetti? Tja, jag har aldrig strävat efter att hon ska känna sig ”liten” i förhållande till mig, att hon ska visa mig ”passiv” eller ”aktiv underkastelse” när hon sent omsider kommit när jag ropat. Det jag däremot har gjort är att försökt kommunicera min mänskliga irritation när hon inte kommit genom att helt enkelt ta henne under hakan (eller i skägget eftersom hon har ett sådant) där hon är, släppt henne igen och upprepat detta tills hon fattat, där och då, vad det är jag vill. Minsta lilla ansats till att komma mot mig eller till mig har tok-belönats av en ärligt glad matte; hunden är ju lös och har ett val, och ändå väljer hon att komma till mig! En hel del korv och andra godsaker har det också gått åt. Nu vid ett års ålder kommer Sonetti på inkallning. Så envis som hon är skulle det inte ha gått om jag använt mig av medveten ”dominans” för att åstadkomma ”underkastelse” i detta träningssammanhang. För hunden är det ju en cirkuskonst att komma på inkallning! Allt vi lär hundar är för övrigt cirkuskonster…

Technorati-taggar: dominans,underkastelse,hierarkier,ledarskap,sanningen bakom,rangordning,hundägarskap,maktspråk

Dominans

Vid en fullständigt ovetenskaplig studie har jag kommit fram till följande betydelser av ordet ”dominans”:

Självsäkerhet och pondus

Bestämmande

Hotbeteenden

Aggression

Utmanande och provocerande beteenden

Nonchalans/ignorering

Morrningar

Anfall

Ridande och juckande (sexuella beteenden)

Oräddhet

Att breda ut sig på andras bekostnad

Framträdande, tongivande

Att skaffa sig företräde

Redan i mitten av 90-talet publicerades en artikel av etolog Per Jensen i Hundsport som hette ”Den missuppfattade dominansen”. Artikelförfattaren försökte slå hål på myten om den ”dominans”- och ”ledarskaps”-fixering som har varit rådande i hundvärlden det senaste halvseklet. Den finns att läsa i sin helhet här.

DOMINANSBEGREPPETS HISTORIA

1922 publicerades en vetenskaplig artikel av en norsk zoolog, Thorleif Schjelderup-Ebbe, som redovisade sina observationer av aggressivt beteende i en hönsflock. Han hade iakttagit att hönsen, när de hade begränsad tillgång till föda, inte hackade på varandra slumpmässigt utan efter ett slags mönster. En höna hackade på alla andra och kunde därigenom ta hur mycket mat den ville, en höna hackade alla hönor utom den första och så vidare, till ett lägsta höns som inte hackade någon och själv blev hackad av alla andra. Schjeldrup-Ebbe kallade detta nyupptäckta fenomen för en ”hackordning”.

Hackordningar – eller rangordning alternativt hierarki, som det kom att kallas – visade sig finnas hos mängder av olika arter, både fåglar och däggdjur. Nötkreatur såväl som vargar, får och grisar. T.o.m. våra närmaste släktingar, människoaporna, uppvisade en social organisation som i stort sett liknade den som hade hittats hos höns. Djur högt upp i rangordningen kallade man dominanta djur och individer därunder för subdominanta djur.

En annan känd studie gjordes 1944 i Tyskland på en flock vargar i fångenskap. Man lät dem svälta i en vecka för att sedan kasta in ett köttstycke till dem. Därefter studerade man vem som åt först, vem som kom tvåa etc. Studiens syfte var att bevisa att det även i djurvärlden fanns starka individer som ”vann” över de svagare, ett resultat som passade nazi-tidens Tyskland. Denna studie gjordes alltså inte för att bevisa något om vargar, men har trots detta legat till grund för dagens syn på vargar och hundar.

Schjelderup-Ebbes arbete blev startskottet för en väldig mängd forskning runt den sociala organisationen hos flocklevande djur. Under 30-, 40- och 50-talet publicerades enorma mängder av arbeten med studier av rangordningen hos olika djurarter, från flera framstående etologer. Man ansåg sig ha upptäckt en av de viktigaste faktorerna för reglering av flockliv bland djur och kanske även bland människor.

Synen på hackordning/rangordning hos djur skulle komma att ifrågasättas kraftigt i början av sextiotalet. Man hade förbisett ett viktigt faktum i sammanhanget – alla hittillsvarande studier hade genomförts på djur i fångenskap eller djur med begränsad tillgång på olika resurser!

1963 skrev den amerikanska etologen Thelma Rowell i en vetenskaplig artikel att hon hade hittat mycket få tecken på att viltlevande rhesus-apor hade någon som helst rangordning. I en jämförelse hon utförde mellan frilevande apor och apor i djurpark konstaterade hon att fångenskapen ledde till en välutvecklad hierarki, medan man svårligen kunde hitta något sådant hos viltlevande apor. Rowell gick så långt, att hon i en senare artikel skrev att en strikt rangordning är ett sjukdomssymptom, ett tecken på att flocken inte lever i naturlig harmoni!

VAD BETYDER EGENTLIGEN ”DOMINANS”?

Den begränsade betydelse som etologer har försökt ge begreppet ”dominans” är ”företräde”, alltså att den mest dominanta är den som skaffar sig företräde i olika sammanhang. Observera att man i djurvärlden bara försöker skaffa sig företräde när det råder brist på något, t.ex mat, vatten, sexualpartners, utrymme. I etologisk mening är det alltså endast vid dessa begränsade tillfällen man överhuvudtaget kan prata om dominans (läs företräde). Endast vid brist fyller företrädet (dominansen) någon som helst kommunicerande funktion.

I alla de hundgrupper jag har haft – både de grupper som bestått av ”ihopflyttade” individer och de som bestått av rena familjekonstellationer – skulle jag vilja definiera ordet ”dominans” som en ren motivationsfråga! ”Den som är mest motiverad att göra en sak, gör det.” Den som t.ex. är mest motiverad att äta och dessutom är rädd för att inte få äta ifred, morrar bort andra. Den som är mest motiverad att gå först ut genom dörren, tränger sig före. Den som är mest motiverad att ligga i fåtöljen, lägger sig först och försöker kanske mota bort andra. Den som är mest motiverad att hinna först till dörren när det knackar på, springer fortast och står vid dörren först. Jag tycker inte att vi behöver göra hundar mer komplicerade än så.

Men till dig som fortfarande är rädd för att hunden ska ”ta över”, ”klättra på rangskalan” etc. för att du trots ovanstående text inte riktigt kan släppa det här med dominansfrågan, rekommenderar jag följande:
Tänk fr.o.m nu BARA på vilka beteenden du egentligen förstärker hos din hund! Då behöver du aldrig mer fundera på vem som är mest dominant, eller vem som bestämmer. Låt hunden vara hur motiverad den vill till olika slags handlingar (den motivationen är svår att ändra på), men belöna och förstärk de handlingar DU gillar, så kommer hunden så småningom att uppföra sig (nästan) som du vill. Både du och hunden får då vara de personligheter ni önskar, din roll i er relation är bara att tala om för hunden det smartaste sättet att uppföra sig på i människovärlden.

”Jag tycker nog att vi etologer får ta på oss ansvaret för en del av missförstånden rörande rangordningar. Vi har gjort mängder av försök där djur släppts in i burar, de börjar slåss och så småningom avklingar aggressionen och ett relativt lugn har utvecklats i buren. Det har utvecklats en rangordning som i stort sett baserats på att den som är störst, starkast och mest slagsmålserfaren vinner och kommer högst upp. Men – har det bildats en grupp?

Det verkar ologiskt att påstå att grupper bildas med hjälp av beteenden (aggression) som ökar avståndet mellan individer! Ska man studera gruppbildning måste man ge djuren fritt val dvs det måste finnas flyktvägar. Sådana undersökningar är det ont om. Därför händer det ibland att instruktörer som inte är biologer ger råd om att ta i hunden hårdare dvs öka aggressionen för att skapa “ledarskap”. Ibland kallar man det till och med för “den naturliga vägen” eller liknande.” – Lars Fält

Rangordning

Att djur skulle dela in varandra i ”rang” är ett helt igenom mänskligt påfund! Djur kommunicerar, de bestämmer inte över varandra! Om du inte ser det sociala spelet hos en djurgrupp såsom kommunikation utan som kamp om rangordning, beror det på att du har ”rangordningsglasögonen” på dig!

”Rangordningsglasögon” är ett inlärt sätt att se på djurs sociala system, det är alltså ett sätt att se på djur som du har lärt dig. Ett av bevisen för detta är att de flesta nyblivna hundägare måste lära sig att ”vara ledare” och att tänka ”vem bestämmer?”. Ett annat bevis är att när man väl börjar tänka mer etologiskt och kommunikativt – och framför allt hundlogiskt – vad det gäller djur, kan man faktiskt inte ta på sig ”rangordningsglasögonen” igen.

Alla studier som påvisar någon slags rangordning är gjorda i fångenskap! I vilt tillstånd finns inga som helst bevis för att rangordning existerar i djurvärlden. Tyvärr har en av människor ihopsatt grupp vargar i USA oftast fått stå modell för hur vargflockar fungerar. Det finns t.o.m etologer som hävdar att när djur upprättar en rangordning i en grupp, alltså en maktstruktur, är det ett sjukdomstillstånd!

Förutom från de missvisande studierna på djur i fångenskap, kommer också slutsatserna om en strikt hierarki i djurvärlden från den militära världen. Jämför ordvalen inom hunddressyr med ord från det militära: ”kommando”, ”avdelning, gör halt” (”avdelning,…” användes faktiskt när jag själv lydnadstävlade under 1980-talet!), ”framåt marsch” etc. Det beror på att det var först när hundar började användas inom militär och polis som någon typ av lydnad och dressyr för hundar blev nödvändig. Innan dess (i början av 1900-talet) hade man bara hund, den var liksom ett djur bland andra djur. Någon direkt dressyr – eller ens uppfostran för att fungera i människovärlden – var det aldrig tal om. Hundar bodde då ffa på landet, utomhus.

Men vi har ju våra hundar i fångenskap, kan man ju hävda, då borde det alltså vara berättigat med rangordning? Jag brukar likna vår tolkning av den rangordning vi tycker oss se hos hundar, med ordningen i ett fängelse (kontra ordningen i en vanlig människofamilj). Eftersom vargar i vilt tillstånd lever i familjer så är det en familje-ordning vi i första hand måste titta efter. Om vi nu överhuvudtaget måste leta efter en ordning! Personligen föredrar jag att titta efter kommunikationen mellan hundarna. Det förenklar hela tillvaron med hund.

Alla studier av vilt levande vargar visar att vargen är ett djur som lever i familj, inte i flock. Det som brukar kallas alfa-djur i ”flocken” (läs familjen!) är helt enkelt föräldrarna! ”Alfa-hanen” är alltså fadern, avelshanen, i familjen och ”alfa-honan” är modern. En vargflock bildas helt enkelt av att en hane och en hona träffas och resulterar i vargbarn, som sedan växer upp. En del av dem flyttar och bildar nya familjer/flockar, en del av dem stannar kvar och hjälper till i uppfostrandet av nya valpar. Reproduktion är alltid en viktig del i djursammanhang.

När man studerat vilt levande vargar är det sociala spelet mellan familjemedlemmarna väldig liten. Det händer oerhört lite i en vargfamilj, så lite att man tvingas filma under flera år för att få ihop till en dokumentärfilm! Några ”rangstrider” uppstår aldrig i dessa familjer i vilt tillstånd; ifall man vill ”bli ledare” är ju det allra lättaste att flytta och skaffa en egen flock! Mer komplicerad än så är inte den sociala uppbyggnaden i en varg”-flock”(-familj!)! Ju bättre kommunikationen fungerar, desto färre fasta roller behövs.

Rollfördelning är nämligen något som kan förekomma i djurvärlden; inom vissa arter, t.ex råttor, är det t.o.m oerhört viktigt för överlevnaden. Jag skulle vilja påstå att det är osäkert om det finns fasta roller inom en vargfamilj, men ifall det finns – vilket inte är omöjligt – så har det som regel ingen betydelse för dig som hundägare. Såvida du inte har flera hundar i en hundgrupp, då kan det vara värt att titta efter ifall dessa roller finns eller inte. Eller om du har en hund som skulle kunna må bättre; då kan det vara en idé att ge hunden en uppgift, en roll i den människofamilj den hamnat i.

RANGHÖG/RANGLÅG

Hundfolk pratar ofta om att hundar är ”ranghöga” respektive ”ranglåga”. (Maktspråk igen!) Vi borde istället fråga oss vad hunden vill kommunicera! En ”ranghög” hund vill ofta kommunicera självsäkerhet och pondus, kanske till och med konfliktskapande. En ”ranglåg” hund kommunicerar osäkerhet, vekhet och mesighet, ofta konfliktundvikande. Ofta är det också hundens personlighet som egentligen visas när vi pratar om ”ranglåg” respektive ”ranghög”, alltså att en ”ranglåg” hund egentligen är en hund som gärna undviker konflikter, medan en ”ranghög” hund är en som kan tänka sig att skapa konflikter. Ibland hör man folk säga att en äldre hund som ignorerar yngre hundar genom att t.ex gå omkring och nosa (som är en konfliktundvikande och lugnande signal!), är ”ranghög” just för att den till synes nonchalerar de yngre. Jag skulle vilja säga att en sådan hund är smart och försöker lära de yngre att stressa av och umgås under naturliga (nosande) former!

Om du har en hundgruppp och tycker att du har problem med ”rangordningen” i denna, är det troligaste att dina hundar inte kommunicerar så bra! Det kan bero på att det finns brist på någon resurs, eller att fler än en hund är motiverad för samma sak. I enstaka fall kan det bero på en otydlig rollfördelning. Men allt detta börjar och slutar ändå med kommunikationen hundarna emellan.

UR VERKLIGHETEN – HUR FÖRKLARA DETTA ”TRADITIONELLT”?

Här kommer ett alldeles färskt exempel på hur hundar kommunicerar med varandra istället för att upprätta en rangordning – även om de är ihoptussade såsom fångar på ett fängelse!

Peppris, en av våra fodertikar, kom hit till oss ca 1,5 vecka innan valpning. Dagarna innan valpningen var hon en riktig ragata mot våra tre tikar här hemma, morrade åt dem när de kom in från hundhägnet och dylikt. Sonetti, 1 år, blev till och med rädd för henne och tordes ibland knappt röra sig. (En mycket klok strategi av en snart valpande tik.) En av dessa dagar fick Sonetti en tallrik med rester på en speciell plats i köket, en plats där Peppris ibland också fått restmat. Medan Sonetti stod och åt gick Peppris dit för att kolla om hon också fick äta. Då morrade Sonetti – och Peppris vände omedelbart och gick därifrån!

En sån här situation, där den äldsta tiken (fast det berodde på dräktigheten, inte på åldern) har skapat respekt för sin person, på gränsen till rädsla hos de andra (yngre), och i ett annat sammanhang går undan och respekterar den yngstas morrning, är fullständigt naturlig och normal för hundarna. De kommunicerar och i en grupp med harmoni så fungerar oftast kommunikationen.

Med ”rangordningsglasögon” på sig kan man inte förklara ett sådant här samspel mellan hundar. Det går bara inte! För med rangordningssynsättet så skulle Peppris alltså ha ”dominerat” de yngre hundarna vid ett flertal tillfällen, men helt plötsligt var det Sonetti som ”dominerade” Peppris. Skulle Sonetti just då vara ”ledaren”, trots att Peppris så tydligt ”visat sitt ledarskap”? Eller försökte hon bara ”klättra på rangskalan” och tack vare att Peppris är så ”dominant” så tillät Peppris det? Jag hoppas att du märker att jag inte tror på dessa teorier om att hundar skulle lösa sin gruppdynamik genom någon slags rangordning. När man studerar hundgrupper utifrån en ödmjuk synvinkel, finns det inte längre någon logik bakom idéerna om rangordning.

För mig är detta, med hundars fantastiska kommunikation sinsemellan, vardagsmat. Sen jag lade av mig ”rangordningsglasögonen” så ser jag så många fler nyanser och det är så mycket mer spännande – och faktiskt väldigt mycket lättare – att vara hundägare!

Tv-mässig hundträning eller hundmässig tv-träning?

Visst ser det imponerande ut när Barbro Börjesson, Fredrik Steen, Jeppe Stridh, Cesar Millan, Victoria Stilwell m.fl. hjälper hundägare med deras hundproblem. Visst kan tanken väckas att man behöver dessa guruer för att klara av sina hundproblem, särskilt när det gäller Cesar Millan vill man ju skapa intrycket att hundägare i stort sett alltid behöver professionell hjälp (varningstext typ ’Don’t try this at home’). Men egentligen är det ganska lätt att genomskåda vad de håller på med:

(Jag ska genast friskriva mig med att säga att jag inte sett alla avsnitt som visats med dessa guruer, så jag kan ha missat några nyanser!)

Barbro Börjesson: Jobbar i huvudsak med att bryta blockeringar med s.k. blockeringsbrytare (’påsen’) och med att stärka hundägarna som resurser/tillgångar i hundens ögon genom diverse sitt/ligg-övningar. För att påkalla hundens uppmärksamhet använder hon också blockeringsbrytare i form av ryck i kopplet. Hon använder också sitt/ligg som ett alternativt beteende.

Fredrik Steen: Använder sig mest av att ge hundarna ett alternativt beteende till det gamla beteendet. Hans mest använda övning, den s.k. ”ledarskapsövningen”, att hunden sitter medan man drar i kopplet, är en typisk alternativt-beteende-övning, som dessutom gör hundägarna mindre stressade och upprörda (vars lysande effekt man kan se på tv) i och med att de har något annat att fokusera på.

Jeppe Stridh: Programmet tog ju mest upp ”vanligt hundhyfs”, men i mina ögon kom han inte med några egentliga problemlösningar. Han använde sig dock av att öka resursvärdet för människor i hundars ögon, bl.a genom matskålsförbud och ”hoppsa”-steg.

Cesar Millan: Använder sig av (äkta) självsäkerhet och oräddhet för att åstadkomma blockeringsbrytare (”Tsch”) och jobbar också mycket med att belöna lugn istället för stress hos hunden (utan att han vet om det! Cesar är en person som många gånger gör ganska rätt, men som har en hundsyn som är skrämmande! I hans ögon är hundar dominanta, maktgalna varelser som hela tiden vill ta över herraväldet.) Cesar jobbar också med att få hundägare att bete sig mer självsäkert gentemot sina hundar, något som ofta får stor effekt i tv-rutan.

Victoria Stilwell: Är den enda av dessa som jag uppfattar jobbar mest med inlärning och ominlärning utan så mycket värderingar om varför. Hon är lite inne på berikning, men kanske mest aktivering, vad jag kan se. Hon använder sig av blockeringsbrytare (”Ah-ah!”), av alternativa beteenden och av ominlärning.

Alla instruktörer som jobbar med att ”ta över kopplet” från ägaren (Cesar Millan tar nog priset i användandet av detta!) använder sig medvetet eller omedvetet av hundars osäkerhet i närheten av en främmande människa. Det är alltså ett sedan gammalt känt fenomen som uppstår, när hundtränaren tar över kopplet från hundägaren. En osäkerhet hos hunden som utnyttjas. De flesta individer uppför sig bra mycket bättre och skärper sig otroligt mycket mer, när en främmande människa är med. Jämför med att lämna mindre barn till en främmande vuxen. En del barn blir till och med som små änglar när inte deras trygghet föräldrarna är med. Hundar fungerar likadant. Alla instruktörer som ”tagit över kopplet” har upplevt känslan av att få ordning på en annans hund bara genom att kanske vara lite mer bestämd än ägaren. Det är alltså detta fenomen många av tv-hundtränarna utnyttjar. Fult och fräckt, kan tyckas, men det ser ju bra ut i tv! Och är det inte det som eftersträvas i många fall, tv-mässighet?

Min egen åsikt om dessa?

De fyra första ägnar sig enligt min mening åt tv-mässig hundträning, alltså hundträning som ser ut och låter bra, men mest är anpassad efter människor, och då i huvudsak människorna som tittar på tv. Victoria Stilwell är den enda enligt mig som ägnar sig åt hundmässig tv-träning, alltså hundträning mest anpassad efter hunden och hundägaren/-na ifråga. Tyvärr missar hon, liksom de övriga, också hundars kommunikationsnyanser när hon tolkar missförstånd mellan hundar i koppel såsom dominans.

Eftersom alla dessa hundtränare tjatar om ”dominans” och ”ledarskap”, ska jag i några inlägg framöver försöka förklara hur det EGENTLIGEN förhåller sig med dessa uttjatade (och felaktiga!) begrepp.