Det är vetenskapligt bevisat att ”dominans” såsom det används i hundvärlden inte har någon egentlig grund och rangordningsbegreppet går inte att använda på djur i vilt tillstånd. Det här är fakta som etologer världen över har försökt förklara för oss ”vanliga” hundägare och hundmänniskor. Med detta som vetskap, kan man då överhuvudtaget använda ett begrepp som ”ledarskap”? Nej, det kan man faktiskt inte! Det är det jag ska förklara här nedan. Jag ska också förklara vad det s.k. ”ledarskapet” egentligen handlar om.
Man kan ju fundera på hur människor kunde ha hund innan ledarskapsbegreppet slog igenom på 50-talet? Hur kunde människa-hund samsas, samarbeta och kommunicera under så många tusen år, fastän ingen människa såg sig som ledare över sin hund? När man bara var människa och djur, inget annat? Ibland utvecklas vi människor och saker och ting går framåt. I fallet med ledarskapstanken måste jag säga att vi gick bakåt 1922 när tankarna om hierarki och flockledare började ta form, och därefter har ingen som helst utveckling skett. Fortfarande idag 2009 försöker de flesta hundmänniskor inta någon slags piedestalsroll gentemot sina hundar, trots att detta inte har något som helst vetenskapligt etologiskt underlag.
I hundvärlden råder ingen som helst hierarki och det som kallas för alfa-hane respektive -hona är helt enkelt vargpappa och vargmamma. ”Undersåtarna” i en vargflock är barn till dessa i olika åldrar. En varg som ”vill bli ledare” flyttar helt sonika hemifrån och letar upp en egen avelspartner.
Jag har fått många invändningar mot min kritik av ledarskapstanken genom åren. Inte en enda har dock ifrågasatt vargars familjebildning! Invändningarna har istället varit hur vi som människor ska förhålla oss till hundarna och hur hundar ser på oss. Det har varit alltifrån att man i alla fall måste bli en flockledare (?) för hunden till att man istället borde bli förälder (mamma/pappa) till hunden. Det är alltså här som etologernas kamp för ett förändrat synsätt på dominans, rangordning och ledarskap stöter på patrull – relationen människa-hund. Man vill så gärna sätta ord på denna relation, och säg den hundägare som inte har märkt att hunden har blivit ”bättre” när man ”förstärkt sitt ledarskap”. Så varför kan vi då inte behålla detta begrepp? Och är det egentligen inte bara en lek med ord; att det jag säger är samma sak som den ”ledarskapsfixerade” hundvärlden försöker lära ut?
Svaret är för mig fullständigt odiskutabelt: Det är inte en lek med ord, jag säger inte egentligen samma sak och för hundens skull måste vi överge begreppet ”ledarskap”!
”Ledarskap” som begrepp, som inställning till hund, som svar på allehanda hundägarproblem är helt uppdiktat av människor, för människor. Gå ut och fråga 10 hundägare om vad ordet betyder och du kan få 10 olika svar! Dessutom betyder ordet någonting helt annat inom affärslivet, vilket också har bidragit till att förvirringen ökat. Helt plötsligt skulle vi även vara hundens chef! Som om hundar i vilt tillstånd har en chef…
Borde vi inte bara byta ut begreppet ”ledarskap” till något bättre, eller borde vi kanske inte byta ut det alls? Detta samlingsnamn för alla möjliga olika hundproblem gör det alltid svårare för hundägare att förstå vad hunden egentligen håller på med, vilket jag tycker är en fullt tillräcklig anledning att helt enkelt skrota detta samlingsnamn på människa-hund-relationen. Vi kommer att komma närmare pudelns kärna ifall vi försöker se relationen såsom bestående av flera delar. Ibland är det självsäkerheten och oräddheten gentemot hunden det brister i, ibland är det kommunikationen, ibland är det samarbetet – men alltför ofta är det helt enkelt lärarskapet det brister i!
Nej, relationen mellan människa-hund behöver inte ha ett ord som försöker vara svaret på allt, och som till och med förväntas bli förstått av nyblivna hundägare. Relationen människa-hund behöver istället benas upp i några huvudingredienser, så att man som hundägare bättre kan förstå vad det är man håller på med:
1. Resurstanken – Öka ditt värde som tillgång och resurs!
Hunden ser dig inte som en alfa-varg, flockledare, förälder eller en artfrände (som det ibland antyds inom hundvärlden!). Den ser dig som en människa som i människovärlden är den varelse som har bäst koll på saker och ting. Du som människa är helt enkelt en RESURS, en tillgång, för din hund! Hundar är fullblodsegoister – liksom alla andra djur – och ju mer resurs du blir, desto mer knyter du hunden till dig!
Här har du alltså förklaringen till allehanda ”ledarskapsövningar” som hundfolk har uppfunnit genom tiderna; ”ledarskapsövningar” är inget annat än resursstärkande övningar, alltså övningar som stärker ditt hundägarvärde som resurs och tillgång i hundens ögon! All ”lydnad” (cirkuskonster för hunden!) du tränar, ökar också ditt värde som resurs, särskilt om du tränar med positiv inlärning.
2. Förebildstanken – Föregå alltid med gott exempel!
Din hund lever i människovärlden. Den försöker hela tiden anpassa sig till och hantera den världen, på det enda sätt den kan komma på. Ibland är de sätten inte så lyckade i våra ögon, men en hund kan faktiskt inte göra ”fel”. Den kan inte göra ”rätt”, heller, eftersom hundar inte lever med en moralisk världsbild alls. De lever – som de djur de är – med en etologisk världsbild, och de hanterar situationer som en etologisk varelse. Och det är här du kan gå in och göra nytta! Istället för att försöka få hunden att förstå att den gör ”rätt” respektive ”fel”, satsa enbart på att föregå med gott exempel! Vill du att hunden ska uppträda lugnt, så måste du själv vara lugn. Har du en hund som stressar upp sig och kanske är osäker, måste ditt beteende vara motsatsen. Du måste visa att människovärlden inte är farlig!
3. Farosignalstanken – Se till att du inte ger hunden signaler om fara!
S.k. farosignaler är en av de faktorer som ställer till mest problem för oss hundägare, men som samtidigt är en av de saker som hundägare som regel är ganska omedvetna om. För hundraser med medfödd rädsla och/eller medfödd vaktinstinkt, är medvetenheten om farosignaler av största vikt. Den och medvetenheten om att föregå med gott exempel, kan vara skillnaden mellan en samhällsanpassad hund och ett stort hundproblem, t.ex i form av överdrivet vaktande.
4. Belöningstanken – Tänk på vilka av hundens beteenden du ger respons till!
Varför blir hundar trevligare och enklare att handha ifall de ”uppfostras”? Därför att de då blir anpassade till människovärldens normer; de lär sig vad man som hund har störst förtjänst av! Ju bättre du som hundägare är på att ge hunden respons på de beteenden du vill att hunden ska använda sig av, desto mer väluppfostrad blir din hund. Hundproblem uppstår ofta när vi ger hunden respons för fel saker; t.ex när vi säger ”tyst” till en skällande hund, ger vi skällandet respons; när vi rycker i kopplet för att hunden gör utfall, ger vi utfallet respons; när vi hälsar på en glad och stressad hund i hallen efter hemkomst, är det stressen som får respons. Att tänka på vad vi belönar och förstärker av hundens beteende är en av de största nycklarna till ett gott hundägande – och det utan att du behöver förändra din egen personlighet och bli någon slags ledarpersonlighet eller ledarfigur. Du kan helt enkelt vara dig själv som hundägare, men bara bli lite mer medveten om vilka hundbeteenden du egentligen förstärker/ger respons och därigenom belönar!
5. Kommunikationstanken – Betrakta allt hunden gör som kommunikation!
Se din hunds beteenden som KOMMUNIKATION med omvärlden, istället för att se dem som signaler om makt på olika nivåer. När hunden uppvisar någon slags signal, ställ dig frågan: ”- Vad vill hunden säga med detta?” Det gäller alltså oavsett om hunden gör utfall mot andra hundar, skäller till, morrar över maten, tigger, blir glad i hallen eller nåt annat beteende. Utgå då i första hand från att försöka läsa in om hunden försöker minska eller öka avståndet. Vilken respons du sen som hundägare ger hundens beteende, avgör ifall hunden kommer att fortsätta med det eller inte. Om du inte uppskattar hundens beteende är uppmärksamhet den sämsta respons du kan ge!
6. Samarbetstanken – Inrikta dig ALLTID på samarbete!
I en vargflock (-familj) är samarbetet det viktigaste av allt. Det fantastiskt nyansrika språk som hunddjur uppvisar, syftar i första hand till att öka harmonin i gruppen och att stärka samarbetet. Av denna anledning så ser man också ”dominansyttringar” (hotsignaler) väldigt sällan; det är viktigast att hålla sams inom gruppen. Samarbete borde också vara din ledstjärna som hundägare och det i vitt skilda situationer, inte bara vid regelrätt träning. Var medveten om att bestraffningar kan skada samarbetsgraden, även om en bestraffning ibland behövs för att öka kommunikationen människa-hund.
7. Berikningstanken – Ge din hund utlopp för sina naturliga beteenden!
En hunds beteende är alltid naturligt, oavsett vad den gör. Man måste ha en etologisk syn på hundar, inte en moralisk, disney-fierad syn. Hundar kan inte göra fel ur ett etologiskt perspektiv, den kan bara göra det som den anser att den ska göra. Detta synsätt gör att hundens beteende inte blir moraliskt utan endast etologiskt. (Att man sen måste försöka få hunden att förstå att vissa beteenden, som t.ex att bitas, inte är särskilt smarta i människovärlden – ja, det är en helt annan femma!) Vissa av dessa beteenden, de som är basala för överlevnaden såsom jakt/födosök, flockbildning och kommunikation med artfränder, måste hunden få utlopp för. Om du som hundägare kan tillgodose dessa behov genom att berika hundens liv och omgivning kommer ditt resursvärde att öka.
Så istället för att försöka vara en ledare för din hund, satsa på att öka ditt resursvärde, att läsa av vad hunden försöker kommunicera samt att tänka på vilka beteenden du förstärker hos hunden. Att dessutom vara en god förebild och uppträda lugnt och självsäkert, gör alla hundar – inte bara din egen – tryggare i den för hundar konstiga värld som kallas människovärlden.