Ny blogg på hund.nu

Jag har flyttat denna blogg till ett eget utrymme, så i fortsättningen får du läsa mina tankar på www.hund.nu

Välkommen till den nya bloggen!

Hälsningar Ingela

Farosignaler del 2.

Matten till den lilla dvärgschnauzertiken som förekom i mitt förra inlägg fick på en måndag rådet att inte göra någonting när hunden skäller, belöna när hon är tyst och lugn och ha tålamod med att det tar tid innan hon fattar galoppen, typ flera månader. På torsdagen får jag dessa två mail med några timmars mellanrum (mina styckeindelningar, några insatta mellanslag samt ett dubbelt ord borttaget, annars helt oredigerat):

*******************

Hej Ingela!

Vill bara berätta att nu går promenaderna i nonchalansens och ignoransens tecken!

Roxi skäller mer än förut (människor var nästan borta i och med att jag sa ett lugnt nej till henne precis när hon var på väg till skall tidigare) men antar att det är en övergångsfas. Det är nog lite konstigt för henne att jag inte bryr mig och då passar hon på att vädra lungorna och obehaget (osäkerheten) lite mer än tidigare. Jag berömmer när hon tystnar. Promenaderna känns lugnare för mig eftersom jag tidigare var som en ”hunddressör i stridsmundering”, vad ska jag ha för taktik idag, skvaller, ryggsäck, avledning, bryta genom att backa! Ha, ha! Nu struntar jag i skällandet och när jag skäms allt för mycket så ler jag till folk och säger att vi tränar! Ja, ja tänker dom säkert, går inte så bra va?!

En effekt av träningen sen i måndags är att jag får bättre kontakt (tigger korv!) med Roxi! Jag har varit på promenad med den äldre tiken och grannens GD igårkväll och ikväll ska vi ut med ”sirenen” (Roxi förstås)! Hörselproppar på! Nä skämt åtsido, jag ville dela upp dem så att varje hund fick ett eget möte med GD innan jag promenerar med båda och GD-tiken. Min äldre tik försvarar nämligen unghunden fortfarande.Det gick bra med den äldre tiken, lite rädd i början men på slutet var svansen upp och hon glömde nästan bort att GD var med och ville fram och snusa på samma smaskiga kissfläckar. Många snygga hanhundar finns det i Norrtälje!!

Hälsningar från Christina, Flisa och Roxi i Norrtälje! Voff!

Hej Ingela! Tack själv för responsen.

Har precis kommit in efter en 1,5 timmes lugn promenad i solskenet. 10-15 min nere på stan, lite skäll men mest bra uppförande från damen. 30 min genom stans park där vi mötte en hund, lite skäll men sen lugnt. 30 min efter strandpromenaden med några hundmöten, på avstånd bra, närmare möten- lite sämre men killen vi träffade är en doggy-walker och han går med 2-3 dvschnauzrar, 1 schäfer, 1 BC, 1 Amstaff, 1 boxer och en bedlingtonterrier. Alla går lugnt och fint i en fantastisk formation med den lilla bedlingtonterriern lös längst bak! Han är jättegullig (killen) och social och jag kunde bara inte låta bli att prata och berömma honom. Roxi skällde en hel del till att börja med men det slutade efter ett tag och 10 min senare så satt hon lugnt och förnöjt (fick mycket godis och beröm, båda hundarna) och tittade sig omkring!

Visst får du lägga in mailet på din hemsida, spelar ingen roll om mitt och hundarnas namn finns med. Inga hemligheter att jag jobbar med Roxis skällande. Ska tänka på att lägga in ett avbrytande kommando när hon är mogen och verkar förstå vad jag vill. Lite fundersam om hon tror att hon måste skälla först för att sen tystna för att få belöning. Lite såna tendenser idag. Som jag gör nu så berömmer jag henne ofta när hon är lugn och fin trots att det inte är några svåra möten eller situationer för henne, bara för beteendet jag vill ha.

Kan man lägga in ett kommando på det ex ”lugn och fin”? Inte meningen att jag ska utnyttja dina råd gratis men det är ju så himla intressant och jobba med hundar så frågorna poppar upp! Jag kommer att boka tid med dig längre fram för att få vidare coaching med Roxi och som sagt var jag är intresserad av Eskilstuna och jag ska se om jag hittar fem personer som är intresserad här i Norrtälje. Hälsningar Christina

 *********************

Då jag vet att det brukar ta TID att få hunden att förstå vad man är ute efter med mina metoder, är jag själv förvånad att det gått så pass fort att få dvärgschnauzern mycket lugnare. Till på köpet har också matte blivit den förebild hon bör vara, en lugn, trygg, sansad, självsäker och naturlig hundägare. Om vi alla skulle sluta åtgärda våra hundars ”felbeteenden” och istället fokuserade på att ENBART belöna ”goda” beteenden så skulle vi inte längre ge farosignaler till hundarna och därmed inte heller skapa rädslor för annalkande faror hos dem. Det är enklare än man tror att uppfostra hundar!

Fler rapporter kommer säkerligen från Christina, som nu verkar vara ännu en övertygad Naturlig Hundägare.

Farosignaler del 1

Det förvånar mig att inte fler hundtränare är medvetna om farosignaler och vad vi människor förmedlar. Det förvånar mig också att inte fler hundtränare är medvetna om hur viktigt det är att vi inte överbeskyddar hundarna. Man får faktiskt inte trygga hundar om man korrigerar hunden när den ger utlopp för ett beteende den tror är vettigt, eller om man skyddar hunden med sig själv som ägare på något sätt. Jag, som lever med ”farosignalskänsliga” hundar, har den hårda vägen fått lära mig vådan av farosignaler och hur hunden uppfattar beskydd. Det tråkiga är att det inte spelar någon roll ifall hundtränaren tillhör den ”hårda” eller den ”mjuka” skolan, på båda sidor använder man sig av åtgärder som blir till farosignaler för alldeles för många hundar.

Vad är då farosignaler? Tja, det är alla åtgärder man tar till för att antingen förebygga eller få hunden att sluta. Förstod du vad du läste nu? Jag skrev nämligen att farosignaler är alla åtgärder man tar till. Och jag menar det på fullaste allvar; ju mer du åtgärdar, ju värre kommer din hund att uppföra sig! Och tvärtom; ju mindre du försöker åtgärda, ju bättre kommer det att gå. Förutsatt att du fokuserar på det beteende du vill ha, naturligtvis, eftersom hundlogik alltid gäller för hundar.

Vad är då hundlogik? Det är så simpelt som att det beteende man tjänar på fortsätter man att använda. Hundars inlärningsförmåga baseras helt och hållet på denna princip, oavsett om man tränar belöningsbaserat eller korrigeringsbaserat. Hundar tänker logiskt, det man får respons för fortsätter man med.

 

En liten dvärgschnauzer som skäller på andra hundar hade av en hundpsykolog fått rådet att sitta i ”ryggsäck” med matte, att backa vid hundmöten och att matte skulle ta i hakan på den lilla dvärgschnauzern om hunden inte slutade skälla. Gudskelov fanns det också godisbelöningar med i bilden.

För mig som lever med den typen av hund som är känsliga för farosignaler är såna åtgärder förödande åtgärder! För hunden blir alltihop nämligen signaler om fara! Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje sättande, varje nedböjning av matte/husse, varje lyft av hunden, varje tillsägelse, varje bestraffning och korrigering av det beteende som grundar sig i hundens ”vakt-rädsla”, skapar i själva verket farosignaler för hunden. I hundens ögon håller matte/husse helt enkelt med om att situationen är farlig! Genom alla åtgärder vi gör så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på. Och en dramatiserad situation är för en vaktande hundras lika med en farlig situation, alltså har vi genom åtgärderna konserverat hundens vaktande beteende!

Hur ska man då göra? Ingenting. Jo, du läste rätt. Gör ingenting. Låtsas som det regnar. Stoppa bomull i öronen om det behövs, men bry dig inte. Ignorera totalt det hunden gör när den ”beter sig illa”. Var också medveten om att hunden tycker att den beter sig smart; den vet ju inte av något annat sätt att bete sig på.

Men ska man verkligen inte göra något? Jo, när hunden ”beter sig bra” ska du berömma, belöna med godis, kvittra med hunden och visa hur himla glad du blir och hur positiv situationen egentligen är. Eftersom hunden inte har kommit på någon annan strategi än att t.ex. skälla på andra hundar, är det din uppgift att lära hunden en annan strategi och ge hunden en annan inställning än den negativa. Och eftersom hundar är egoister går det fortare med belöningar som hunden får för sin egen skull.

Scenariot med den lilla dvärgschnauzern ovan är alltså (enligt min erfarenhet av till dags dato 17 schnauzrar, där alla åtgärder bara förvärrat deras beteende) att matte bara ska fokusera på när den lilla är tyst och inte skäller. DÅ ska hunden få godis, bl.a för att göra hundens inställning till sin omvärld mer positiv. Efter att jag rekommenderat detta tillvägagångssätt till dvärgschnauzerns matte, visade det sig att hon gjort precis så när hennes andra hund var rädd; hon hade inte brytt sig utan försökt att med kroppshållning och ”kallt” huvud visa att allt som hände var helt normalt och naturligt. Det hade gjort hennes äldre hund totalt obekymrad om allt som hände runt omkring. Så för matte var det inte så svårt att göra ingenting, hon hade ju redan provat den strategin med lyckat resultat!

Så vad ska vi då göra med farosignalerna? Sluta använda dem! Sluta försöka åtgärda allt och ha en avslappnad attityd till det som händer! Då behöver du bara tänka på vilka hundbeteenden du ger respons till, medvetet men framförallt omedvetet. Och det är faktiskt enklare än du tror! Det enda problemet är att du inte ser resultatet förrän kanske flera månader senare, men jag lovar att vägen dit är rätt bekväm eftersom man gör så lite som möjligt! Och det i sig förbättrar din hundtillvaro.

Dominanta valpar?

Läser i Hundsport 9/2009 om ett valptest, där man ska kolla om valpar är sociala, dominanta eller skygga. Blir alltid lika frågande när man använder begreppet ”dominant” som det vore en egenskap. Etologiskt betyder ju dominans ”att skaffa sig företräde”. En ”dominant” individ är således en som skaffar sig företräde, en som tar för sig på andras bekostnad. Så långt är jag med i den etologiska retoriken och håller med. Dock med reservationen att den individ som i vissa situationer skaffar sig företräde framför andra (=är dominant) i andra sammanhang mycket väl kan stå tillbaka för andra individer, alltså inte vara dominant. Vilket för mig – som ogillar det maktspråk som har skapats av dessa etologiska termer – lika väl skulle kunna uttryckas som att en ”dominant individ” är ”en individ som är väldigt motiverad att få sin vilja igenom”. En beskrivning som säger vad det handlar om på ett mycket mer konkret sätt, utan att man behöver snärja in sig i definitionen av ordet ”dominans” (som ju alltid tolkas olika).

Och så läser jag då Hundsport om ”dominanta valpar”. Man testar fasthållning, social dominans (läs: beröring av hela kroppen!) samt lyftning för att ta reda på grad av dominans hos valpen. Och då börjar jag fundera…

Jag har schnauzer som ”min” ras. Jag har haft rasen sedan 1986 och jag älskar den! Jag tycker att den är lätt att ha att göra med, även om jag vet att den svarta varianten upplevs som ”svårare” än peppar- och saltvarianten som jag har. Men bland många hundmänniskor så anses schnauzern som allt annat än en nybörjarras, eftersom de kan vara ”dominanta” enligt många hundmänniskor. Bara så att den som läser vet att jag utgår ifrån en ras där flertalet skulle kunna bedömas som ”dominanta” vid ett valptest. (I min värld är schnauzern bara en ras som gärna tar för sig av det livet har att erbjuda!)

När jag läser kriterierna för dessa tre ovanstående testpunkter, så kan jag konstatera att de flesta av de valpar jag fött upp skulle hamna i bedömningskategorin ”Accepterar lätt människor som ledare”, alltså utan någon högre grad av ”dominans”. Vilket på mitt (enklare) språk skulle bli ”Finner sig i olika typer av fysisk hantering”.

Men hur bedömer man såna valpar/hundar som våra Queenie och Shelby, som från valpstadiet har skrikit vid fasthållning? Som har kämpat som galningar för att komma lös ur greppet och där Queenie fortfarande vid 2,5 års ålder skriker när man håller fast henne? En dominant hund? Inte det minsta (även om jag aldrig använder begreppet dominans, så har jag ju ett förflutet i den ”ledarskapsfixerade” hundvärlden och vet som avses) utan snarare åt andra hållet. Queenie skaffar sig aldrig företräde i nån som helst situation, utan finner sig alltid i att vänta på sin tur. Hon tränger sig aldrig före och kollar alltid av omgivningen innan hon agerar. Shelby (hennes halvsyster) likaså, men likafullt skriker de båda halvsystrarna som attan vid fasthållning och har gjort så sen de föddes. Ett uttryck för dominans….? Hmmm…

Jag kan jämföra med Sonetti som gärna skaffar sig företräde, gärna vill ha allting först och mest. Att hålla fast henne, lyfta upp henne och att stryka henne på hela kroppen har sen 8 veckors ålder tillhört det vi haft minst problem med hos henne. Andra skulle bedöma Sonetti som en ”dominant” hund när de ser hur hon beter sig mot sina sambo-hundar, men ett test enligt Hundsport skulle alltså ha klassat Sonetti som medgörlig och ”icke-dominant” medan Queenie skulle hamna i kategorin ”dominant” – trots att vem som helst utanför testet hade kunnat se att det inte stämde!

Är det konstigt att jag är kritisk till de termer vi slänger oss med i hundvärlden?

Snabbkurs i Naturligt Hundägarskap

1. Belönings- och responstanken – bli medveten om vad du egentligen belönar och ger respons till!

Din viktigaste kunskap som hundägare! Om du blir medveten om vad du ger respons till så behöver du faktiskt inte tänka på så mycket mer.

Det handlar om att inte ge hunden respons när den skäller, utan när den är tyst; att inte ge hunden respons när den vill framåt i kopplet, utan när den går i slakt koppel; att inte ge hunden respons när den kräver din uppmärksamhet eller när den stressar upp sig, eftersom det skapar ännu mer stress; trösta inte en rädd hund, då det ger rädslan respons etc. Hundlogiken är enklare än du tror!

Vad det gäller straff så måste du inse att hundar inte kan göra fel och inte göra rätt, de kan bara göra. Därför kan du bara straffa för att avbryta, inte för att hunden gjort ”fel”. En sådan ”blockeringsbrytare” kan vara effektiv i kombination med belöning – men utan belöning bör man faktiskt inte använda straff. (Att hejda och hindra hunden är inte straff, men bör ändå kombineras med belöning, annars fattar aldrig hunden vad du är ute efter.)

2. Resurstanken – människan, ägodelar, konkurrens etc.

Hunden ser dig som en resurs, en tillgång i människovärlden. Gör vad du kan för att öka ditt värde som resurs – ju fler saker som kommer genom dig, ju större blir ditt värde och ju mer samarbetsvillig blir hunden. Att ta initiativ, att träna in konster/moment, att ge mat på olika sätt, se till att hunden får röra sig etc. är saker som ökar ditt resursvärde.

Konkurrens uppstår när det finns brist på något. Vill du ha en hund som aldrig upplever konkurrens så se till att det inte finns brist och se till att den litar på att ingen människa skapar brist = tar resursen (maten, benet, leksaken etc) ifrån den. Det åstadkoms lättast genom byteshandel.

3. Förebilds- och imponeringstanken – bli medveten om vad du förmedlar och se till att du ibland imponerar på hunden!

Föregå alltid med gott exempel! Hundar lär sig genom imitationsinlärning, så ditt uppförande, ditt beteende och din inställning påverkar mycket mer än du tror. Håll dig själv lugn om du vill ha hunden lugn, är din bästa tumregel.

Ibland behöver man imponera på hunden för att den ska finna sig i människovärldens normer. Det kan handla om att hejda, hindra och hålla hunden. Var därför fysisk och envis med din hund så att den tror att du är starkare och envisare.

4. Strategi- och inställningstanken – se till att hunden skaffar sig kloka hundstrategier och en positiv inställning till omvärlden!

Vare sig du vill det eller inte så skaffar sig hundar strategier för att hantera tillvaron. Se till att du är med i utformandet av dessa strategier! Belöna det beteende du vill ha, så kommer hunden så småningom att skaffa sig just en sådan strategi i den situationen. Genom ditt fokus på belöning blir också hunden mer positiv till omvärlden, något som är viktigare än du tror.

Vill du t.ex ha en hund som fungerar vid hundmöten i koppel? Belöna alltid när hunden uppför sig, bestraffa ALDRIG (inga tillsägelser, inga koppelryck, ingenting negativt får förekomma!) och släpp ALDRIG fram hunden till andra hundar när den är det minsta stökig eller överintresserad! Se till att du ger respons åt ”rätt” beteende! Håll dig lugn och tänk på hur DU hanterar kopplet; hundmöten ska alltid ske i slakt koppel. Utrusta dig sen med tålamod, så småningom kommer hunden att använda den enda strategi i den situationen som fungerade, nämligen den strategi du tillhandahöll.

5. Farosignalstanken – ge aldrig hunden signaler som kan tolkas som FARA!

Gör inga situationer märkvärdiga! Se till att hunden lär sig att allt i människovärlden är helt normalt och naturligt. Håll dig alltså alltid lugn och ge inga signaler som får hunden att uppfatta att en situation är särskilt märkvärdig. Vissa raser är känsligare för detta än andra, beroende på arbetsbakgrund.

Att inte ge hunden farosignaler ska du tänka på vid hundmöten (att korta kopplet är en klassisk farosignal), i hallen (ju mindre du anstränger dig, ju bättre brukar slutresultatet bli), vid människomöten och vid allmänna rädslor.

6. Samarbetstanken – grunden för allt flock- och familjeliv!

Hundar är till skillnad från vargar extremt avlade på samarbete med människan. Vissa raser mer, vissa raser mindre. Ansträng dig att skapa en samarbetsallians med hunden och se till att hundens samarbetskanal alltid är öppen (straff täpper igen den!).

Ta reda på din hunds arbetsbakgrund så att du vet vilka motivationer som styr den och hur mycket samarbete den är avlad för. Utgå sedan från detta så att du inte kräver mer än hunden förmår.

7. Kommunikationstanken – tolka ALLT hundar gör såsom kommunikation!

Glöm allt snack om dominans, underkastelse/underlägsenhet etc. och tänk istället hotsignaler kontra fredssignaler. Hundar KOMMUNICERAR med varandra, ingenting annat.

De struntar i vem som bestämmer, de vill bara få ut så mycket som möjligt av tillvaron. De struntar också i vem som tar ansvar i situationer, det enda de gör är att skaffa sig hundstrategier som de tror fungerar. När du tror att du ”bestämmer” och/eller tar ”ansvar som flockledare” så använder du dig i själva verket av kommunikation i form av att ge respons till ”rätt” beteenden samt att du lär hunden människokloka hundstrategier. Konstigare än så är det inte.

8. Etologitanken – hunden är ett djur! Agera därefter.

Kom ihåg att hundar aldrig kan göra fel eller rätt, de kan bara göra – de är ju djur! Och som alla djur är de egoister – utnyttja det när du belönar och lär hunden det du vill att den ska kunna!

Kom också ihåg att lydnadsmoment och cirkuskonster FÖR HUNDEN är samma sak. En hund blir inte automatiskt lyckligare för att den blir lydigare, den har egentligen bara lärt sig några fler cirkuskonster. Men DU ökar ditt värde som resurs, stärker ert samarbete, lär den människoklokare hundstrategier samt ökar er ömsesidiga kommunikation med hjälp av att träna hunden i olika konster såsom sitt, ligg, rulla runt, gå fot, vacker tass etc.

Hunden är ett djur – ett slags gäst – i människovärlden och det är din skyldighet att anta hundens perspektiv i denna för hunden underliga värld. Hundar förstår aldrig någonsin vad vi menar, de bara lär sig vad som lönar sig!

Du har också skyldighet att ge hunden en berikad tillvaro på olika sätt. Ta reda på hundens arbetsbakgrund och ge den ett arbete som passar, helst ett nosarbete. Lär dig vad som berikar just din hunds liv!

****************************************

Dessa åtta ”tankar” är essensen i hur hundar tänker och vad de styrs av. Lär dig dem och utnyttja dem i din hundtillvaro, så blir den enklare.

Tankarna utgör grunden för den hundbok jag skriver på, som förhoppningsvis är klar under 2010.

Rioma vs Electra

Ibland blir jag imponerad av hur hundägare med traditionellt hundtänkande får ihop det med rangordning och hierarkier.

Vi hade en av våra fodertikar, Rioma, på besök under en vecka. Hon bodde hos oss i sammanlagt 10 dagar. Hon var då 1 år och 2 månader, alltså yngst i hundgruppen som består av Electra 3,5 år (som löpte), Queenie 2 år och Sonetti 1 år och 4 månader (som också löpte). De första tre dagarna var inte Electra hemma, utan borta för parning. Hon kom hem på måndag morgon. P.g.a löpningen fick hon vara i hundgården med den tillika löpande Sonetti. Rioma och Queenie var i hundhägnet utanför.

När jag på eftermiddagen lät Electra och Rioma träffas ordentligt var Rioma otroligt provocerande och utmanande mot Electra. Till saken hör att Rioma är en ung tik med ett än så länge inte alltför bra självförtroende, hon tycker att det mesta är läskigt. Visserligen hade hon ”tinat upp” en hel del redan under söndagen och morskat på sig gentemot Sonetti och Queenie, men att utmana och provocera Electra som hon gjorde och gör stämmer ändå inte med hennes undflyende sätt i övrigt. Electra är inte särskilt engagerad i Rioma, utan går bara framåt när hon t.ex släpps in från hundgården. Men Rioma är ändå där och sätter en tass på ryggen, morrar och försöker till och med kliva upp och jucka på Electra. Inget av detta har gjorts mot de andra två av våra hushundar.

Skulle man nu förklara detta med rangordning, dominans och hierarki så försöker alltså vår gäst att ”ta över herraväldet” över hundgruppen genom att dominera Electra. Om jag får lov att raljera lite, så verkar det ju väldigt vettigt. Här har vi en ung tik som fortfarande är osäker på det mesta och inte riktigt vet hur hon ska hantera situationer på egen hand (hon lever normalt med två hundar till, äldre än henne), som alltså försöker ”bli ledare” över en hundgrupp hon känt i ett fåtal dagar. Till vilken nytta då? Och varför försökte hon inte med de andra två innan Electra kom hem; under tre dagar visste ju inte Rioma ens att Electra existerade!?

Min kommunikationstolkning är däremot denna: Rioma är en ung och osäker tik. Electra i höglöp och nyparad kommer hem och bryr sig inte om Rioma. När Electra får en tass på ryggen morrar hon (det gör hon alltid. Alla hundar gör inte det.). Där läggs ribban för deras relation, som grundas på Riomas osäkerhet och oförmåga att läsa av lukterna kring Electra. När man inte vet vad man ska göra är det lätt att ta till ”kniven” och hota lite om man är en osäker hund!

Vad gör då jag i detta tjafsande? Jag går emellan (som en annan hund skulle ha gjort) och använder blockeringsbrytare ifall det behövs. När två hundar står och morrar åt varann, kan man behöva ta till lite kraftigare blockeringsbrytare än att bara peta i dem och man får lära sig att bedöma vad som behövs. I huvudsak använder jag mig av mekaniska blockeringsbrytare som finns till hands. En påse kläder, vifta med en pinne emellan dem, en skål med vatten utomhus, en väska etc. Jag skickar i alla fall iväg Rioma bort från Electra, eftersom den oförskämda hunden bör få veta att den inte är uppskattad just då. Dessutom känns det bättre för mig om jag gör något (vilket är nog så viktigt)!

Ifall Electra hade varit en otryggare hund och inte fått möjlighet att lära sig att kommunicera med andra hundar, hade vi nog haft regelrätta slagsmål mellan den unga osäkra tiken och den äldre nyparade. Nu går Electra undan så fort hotet från Rioma upphör (vilket oftast betyder när vi går emellan).

Det är heller ingen risk att situationen förvärras, eftersom jag vet att mina hundar är snälla och trygga i grund och botten (nåja, Sonetti 1 år har väl inte riktigt hunnit dit än) och det är här man ser värdet av ett gott självförtroende och en stark grundtrygghet hos hundar. Det är hursomhelst otroligt lärorikt att ha den vackra Rioma hos oss i en vecka, så återigen är jag tacksam över hur mycket mina hundar lär mig. Hela tiden.

Inlärda beteenden kan ärvas

Kanske denna viktiga kunskap är en av de större förklaringarna till de stora skillnaderna hos hundraserna? Det kanske också är en av de stora förklaringarna till varför så många hundar har problem med stress? Det var i alla fall de tankar som dök upp i mitt huvud när jag av en slump läste detta:

***************************************************

Förvärvade egenskaper, som inlärda beteenden, kan gå i arv. Det visar en ny studie på höns, gjord av professor Per Jensens forskargrupp. Höns som fötts upp med oförutsägbar tillgång på mat utvecklade ett effektivare födosök – en förändring som nedärvdes till kycklingarna.

En av hörnstenarna i den moderna genetiken och i 1900-talets uttolkning av evolutionen är att förvärvade egenskaper, som till exempel inlärda beteenden, inte kan gå i arv. 


Men på den punkten finns skäl att tänka om. LiU-forskarnas studie på höns visar att detta faktiskt sker och att det kan vara ett viktigt sätt för djur att anpassa sig till nya levnadsbetingelser. 

Redan för par år sedan kunde forskargruppen under Per Jensen visa att stressade höns fick problem med inlärningen. Samma problem uppvisade senare också deras avkommor – som inte utsatts för samma stress. 


Denna gång visar forskarna att även positiv inlärning kan nedärvas. 


Daniel Nätt, doktorand i etologi vid Linköpings universitet, födde upp höns med oförutsägbar tillgång till mat. De utvecklade då ett mer effektivt födosök på bekostnad av undersökande beteende, en inlärd beteendeförändring som gav dem bättre förutsättningar att få i sig tillräckligt med mat. 

Deras honliga avkomma uppvisade samma förändrade födosök, och oavsett kön växte avkomman bättre, blev mer socialt dominanta och hade bättre överlevnad jämfört med avkomma från höns i en normal miljö. 


Forskarna fann att aktiviteten i en rad gener i hjärnan ändrades i den oförutsägbara miljön och även denna genetiska skillnad ärvdes av kycklingarna. 

Mekanismerna för den genetiska nedärvningen av förvärvade förändringar är fortfarande okända, framhåller Per Jensen och Daniel Nätt. 


– Men fenomenet kan bidra till att förklara hur utvecklingen ibland kan gå mycket snabbare än traditionell evolutionsteori tycks förutsätta, till exempel när djur tämjs och avlas av människor, säger Per Jensen. 


— 


Om hundstrategier

Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

Om Cesar Millan

”Mannen som pratar med hundar” – ja, du vet säkert vem jag menar. Han verkar vara väldigt populär bland många hundägare, likaväl som jag stött på många som tycker att han är alldeles för hårdhänt med många hundar.

Jag har under en tid roat mig med att se en del av de Cesar Millan-avsnitt som visas på svensk tv på dagtid. Min sammanfattning av dessa avsnitt ihop med lite annat jag sett med Cesar (på bl.a youtube.com) är följande:

Cesar Millans charmiga leende och utstrålning slår igenom tv-rutan på ett sätt som få människor förmår. Trots att han inte har någon utbildning inom hundpsykologi (och av hans sätt att uttrycka sig måste man dra slutsatsen att han överhuvudtaget inte läser etologi!) så får han oss att tro att han verkligen vet vad han pratar om. Det är trots allt imponerande.

Cesar har två styrkor som slår an hos hundägare, både de som med behållning tittar på tv-programmet och de hundägare han hjälper i tv-rutan. Den största av dessa två styrkor är hans fullständiga oräddhet. Utan en blinkning går han i clinch med hundar han inte känner och följdaktligen inte har någon relation till. Utan att reagera provocerar och utmanar han hundar så att de försöker bita honom. Jag måste säga att det är imponerande. Om hundägare i allmänhet vore så orädda som Cesar skulle vi ha lite mindre hundproblem.

Den andra av hans styrkor är att han lyckas få hundägare att bli lite mindre rädda och lite mer självsäkra gentemot sina hundar. Hans snack om energier, som ofta är det som stärker hundägarna, störde mig mycket i början, men allteftersom har jag sett att det nog finns nog i en poäng i det. Och det jag lär ut till hundägare om vikten av vilka signaler man sänder ut, kanske i grund och botten är samma sak som Cesars energier.

Men sen är det faktiskt slut med min beundran för Cesar Millan! Han har nämligen väldigt stora svagheter också. Den absolut största av hans svagheter är hans extrema enkelspårighet. Det är mycket tröttsamt för mig – som vet att allt detta med flockledare, alfa-varg, rangordning och dominans är begrepp som etologer och vargforskare världen över försöker lämna bakom sig – att se en hundguru tolka alla hundars beteendevarianter som dominans, utan någon som helst urskiljning. Enligt mig är han urusel på att läsa hundar! Han missar extremt ofta hundarnas lugnande signaler, som t.ex munslickningar, huvudvridningar, blinkningar etc. Han misstolkar ofta också utslag av stress såsom ren aggressivitet. Han använder ett maktspråk om hundar som känns som om det vore hämtat från en fängelsemiljö, där man hela tiden måste vakta sin rygg.

Nästa stora svaghet är att han alltför ofta är hårdhänt mot hundar – som han mestadels inte ens känner! Bland det värsta jag sett var en stackars pitbullterriertik vid namn Emily som frustrationsgnällde när hon såg andra hundar. Cesar tolkade detta som vanligt som aggression och höll faktiskt på att strypa hunden. Det är alltid uppenbart att Cesar inte kan kontrollera en hund utan att sätta halsbandet bakom öronen. Det är ett gammalt trick som hundutställare använt sig av för att få mer kontroll på hunden tillfälligt i ringen. När halsbandet åker ner igen så är det likadant igen. Så det är klart att det går att få hunden ”lydig” med hjälp av det. Någon kommunikation är det dock inte tal om och promenaderna blir definitivt mänskliga promenader, inte hundiga.

Ett fall som faktiskt fick mig att skratta åt Cesar var blandrasen Tobi, som enligt ägarna var ”aggressiv” mot besökare i hallen. I mina ögon var han bara en vanlig osäker hund, som tyckte att besökare var jobbiga. Tobi hanterade helt enkelt situationen på det enda sätt han kunde komma på: han skällde på dem. När Cesar tog kopplet (!) från matten i hallen i en besökar-situation så bet hunden Cesar! När så matte sa ”Det var första gången han bet någon”, kunde jag inte låta bli att skratta högt! Typiskt Cesars provocerande metod! Denna Tobi, som jag själv skulle ha ordinerat godis vid dörren och en avslappnad attityd hos ägarna och lite till (som blir för komplicerat här), diagnosticerades av Cesar som ett alltför svårt fall och i behov av rehabilitering. Först fick familjen en veckas träning, därefter tog en annan hundtränare (godkänd av Cesar) hem Tobi till sin ”flock” i sex veckor! Efter det fick Tobi vara i två veckor hos Cesar. När hunden sen kom tillbaka till familjen kvarstod problemet (- Nähä?!) och de fick fortsätta träna. Nu ordinerade Cesar godis i hallen och att familjen körde ner hunden när han sprang efter någon. Efter 6 månader var det fortfarande inte ok, dock bättre. Och då pratar vi om en hund som skällde på besökare samtidigt som han viftade på svansen, samt som jagade barn som sprang inomhus. Han var inte farlig, eftersom han inte gjorde mer än så. Denna hund behövde alltså 8 veckors rehabilitering borta från hemmet, enligt Cesar!

Annars är min största reflektion när jag tittar på Cesar Millan att om de hundägare han träffar har disneyfierat sina hundar och i många fall till och med ”mammar” sina hundar, så omprogrammerar Cesar dessa hundägare till att se hundar som maktgalna djur som man bör ha distans till och som ska finnas till för människors skull, och som dessutom kommer att ”ta över” om man inte hela tiden vaktar på sin rygg.

Sen undrar jag varför Cesars egna hundar aldrig verkar glada över att se honom? Att man inte ska uppmuntra och förstärka stressbeteenden hos hundar är naturligtvis snällt mot hunden, men Cesars hundar är liksom nollställda gentemot honom. Är det verkligen så vi vill ha våra hundar, nästan neutrala i sitt förhållningssätt till oss?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över Cesar och hans framfart i tv-rutan. På ett sätt hjälper han hundägare att bli lite modigare mot sina hundar, men det som verkar ha slagit an mer är att vanligt folk tror att det enda hundar vill ha är makten över människofamiljen. Och hundarna blir behandlade och sedda därefter. Egentligen måste man ju tycka att det är tragiskt att man väljer att visa en hundguru vars metoder följs av varningstexter av typen ”Don’t try this at home!”. Att man väljer att visa en så omstridd person som CM. För omstridd i USA är han minsann också, just för sina ibland brutala metoder. Han är ju t.ex inte främmande för att använda stackel även i vardagssituationer.

Min slutsats om Cesar Millan är att han gör en del bra saker, men att han borde bli lite mer ödmjuk inför den etologiska vetenskapen och vad man kan lära av den. Då kanske han skulle kunna bli ganska bra, med lite kunskaper om inlärning, hundars lugnande signaler och den senaste etologin. Men som det är nu, med sina hemmasnickrade makttolkningar av alla hundar rakt av, tycker jag att den enda behållningen av ”Mannen som talar med hundar” är att Cesar ser rätt bra ut. Något vackert att vila ögonen på, som man dock lika gärna kan vara utan. Inte kan han tala med hundar i alla fall, han kan ju inte ens läsa av deras nyanser!

TRÖST

Jag anser att tröst, daltande och ömkande – att helt enkelt tycka synd om hunden oavsett situation – är en av de största taskigheter man kan göra mot en hund. Naturligtvis finns det taskigheter som är värre, men om man tittar på vad folk i allmänhet gör mot sina hundar, så är tröst och ömkande det som många gånger gör hunden oförmögen att klara av sin omvärld.

Eftersom jag föder upp hundar och därefter tar emot dem för trimning på ett trimbord tillsammans med deras ägare, har jag sett en hel del av tröst i olika former. Jag ser också många exempel på tröst i vardagssituationer där det inte bara är taskigt mot hunden, utan också skapar en hund man egentligen inte vill ha. Tyvärr förstår många människor inte vad de håller på med, men när man påpekar belönings- och responstanken för dem så inser alla hur uppenbart och logiskt det egentligen är.

Tröst kan vara mer än det ser ut att vara vid första anblicken. Du kanske tänker på när hunden har gjort sig illa och du verkligen tröstar. Du kanske tänker på hur man daltar med små hundar som om det vore ett litet barn och låter dem få ”sin vilja igenom”. Du kanske tänker på någon som lyfter upp sin hund och därmed ömkar den.

Jag tänker också på den typen av dalt. Men jag tänker framförallt på alla hundar som gnäller och får ett svar. Alla hundar som blir ”lugnade” av sina ägare med ett ”-Såja, såja” eller liknande och lite klappar för att ”lugna sig”. Alla hundar som skäller osäkerhetsskall vid dörren för att de ännu inte lärt sig att man inte behöver och då får en ägare som går fram till hunden och klappar om den för att förklara att det inte finns något att oroa sig för. Alla hundar som skäller vid hundmöten och ser rädda ut så att hundägaren genom klappar och rösten försöker få hunden mindre rädd. Alla hundar som fått pulpan lite klippt så att ägaren blir rädd, ömkar och slutar klippa klorna just då för att fortsätta sen. Alla små hundar som ideligen blir upplyfta så att de inte får möta världen på egen hand. Alla hundar som skäller eller ylar av separationsångest och får en öppnad dörr eller t.o.m ett muntligt svar av sin ägare. Jag tror att du har fattat galoppen.

En av de värsta saker jag hört talas om var en familj som varje ”smällarkväll” satt i tvättstugan i källaren tillsammans med den skotträdda hunden. Som om hunden blev mindre rädd av att ägarna visade sig rädda…

Allt detta är exempel på när vi tycker synd om våra hundar, men egentligen håller på med inlärning på hög nivå! I alla exemplen får hunden respons för sitt beteende, vilket gör att den lär sig att bete sig just så. Det är så enkelt, men ändå så är detta ett av de områden där människor verkar ha svårast för att låta bli att ge hunden respons. Det är så mycket lättare att trösta hunden, att försöka lugna den, att lyfta upp den. Men man måste förstå att alla såna handlingar blir belöningar och responser för det beteende som hunden just då uppvisar. Och det leder ofelbart till inlärning av just det beteendet!

Om du vill ha en hund som inte är rädd för andra hundar, gör ingenting om den blir rädd. Vill du ha en hund som kan få klorna klippta, gör ingenting när du råkar klippa i pulpan utan fortsätt precis som om ingenting har hänt. Vill du ha en hund som inte skäller i onödan vid dörren, gör ingenting – och då menar jag INGENTING – tills det har gått över. Vill du ha en hund som inte skäller/ylar av separationsångest, gör ingenting så länge skällandet/ylandet pågår. Vill du ha en hund som kan möta världen på egen hand, lyft aldrig någonsin upp den!

Visst kan det finnas skäl att lugna en hund ibland, men det bör inte användas mer än nödvändigt och bara i sådana sammanhang där hunden inte behöver lära sig att hantera situationen, t.ex hos veterinären, eller om den blir riktigt rädd. Men använd då bara händerna, aldrig rösten! Säg alltså ingenting till hunden när du klappar den lugnande, utan ge den då bara lite fysisk beröring, såsom hundar skulle gjort med varandra. Då undviker du den inlärningssituation som så lätt uppstår vid tröstande. Men den generella regeln är fortfarande att undvika att trösta, ömka och dalta hundar överhuvudtaget!